Den nuvarande pandemin har kastat nytt ljus över en fråga som har legat och puttrat under en längre tid. Hur nödvändiga är våra politiker?

Naturligtvis kräver demokrati representation men varför antar vi (fortfarande) automatiskt att denna representation vid alla tillfällen är synonym med fysisk mänsklig materialisering? De senaste månaderna har denna fråga lyfts fram i ljuset.

När coronapandemin drabbade Sverige, som så många andra länder med överraskning, blev det dominerande ansiktet i kampen mot viruset snabbt statsepidemiolog Anders Tegnell, stationerad på Folkhälsomyndigheten.

Att sätta vetenskapen först verkar rimligt, särskilt i en situation som hotar hela samhället. Men föreställ dig samtidigt att motsvarande skett i en annan kris. Skulle en militärtjänsteman kunna leda landet i krig och vara ansiktet utåt i samma krig utan samma närvaro av dem som faktiskt valts att styra landet?

Å andra sidan är de flesta beslut som politiker och myndighetsrepresentanter fattar dagligen, pandemitider eller inte, inte av det slag som kräver fysisk handpåläggning av enskilda människor. Kanske kan det till och med diskuteras att fokus på individer är kontraproduktivt. Exempel på händelser är "Politiker X avbröt sin karantän, vad betyder det för samhället och förtroendet för politiker om han gjorde det, eller vem diskuterade Anders Tegnell strategin för flockimmunitet med under pandemins kritiska dagar?".

Den ständiga rivaliteten och allianserna på det politiska området, för att inte tala om de begränsningar som enskilda ledare har, tenderar att bli hinder på vägen mot genomförandet av framgångsrik politik, särskilt i tider av osäkerhet och oro. Är det till och med möjligt att argumentera för att vetenskapen håller i showen när endast ett fåtal individer har ensamrätt att tolka och formulera krishanteringsberättelsen utan att låta befolkningen få insikt i vilken typ av analys samma krisstrategi bygger på?

Automation som sådan är redan implementerad i ett brett spektrum av branscher. Inom flera områden är användningen av artificiell intelligens till och med integrerad i kärnverksamheten. Ett exempel är AI som hjälper medicinsk expertis i värdefulla diagnostiska arbeten och behandlingsbeslut.

Trots att vissa teknologier är tidiga i sin utveckling finns det redan områden inom medicin där det tränade mänskliga ögat förlorar mot maskinerna . Så varför inte vara djärv och prova det i ett fält närmare samhällets kärna och demokratin i sig?

I Sverige har Folkhälsomyndigheten och andra experter redan i viss utsträckning bytt ut regeringens röst i den aktuella krisen. Enligt denna logik kan nästa naturliga steg vara att låta processen bli ännu enklare med digital representation, såväl som att låta tekniken hjälpa till med svåra bedömningar och beslutsfattande under en kris.

En forskare som har lagt mycket jobb på att föreställa sig användningen av AI i politik, mer specifikt hur en icke-mänsklig ledande regering kan ta form, är César Hidalgo, ledare för gruppen Collective Learning vid The MIT Media Lab.

Han föreställer sig att ersätta politiker med ”digitala agenter”. Varje medborgare (väljare) i denna modell är ansluten till en individualiserad digital agent som samlar information om hans eller hennes behov, åsikter och politik genom data från sociala plattformar. För det mesta gör algoritmerna resten av arbetet, vilket gör det möjligt för varje medborgare att få sina åsikter översatta till politik utan stöket och bråket i "verkliga" politiken.

Om människor inte är redo att representeras av digitala avatarer fullt ut och den nuvarande tekniken inte är mogen för detta språng, bör vi åtminstone låta den hjälpa oss genom det utmanande beslutsfattande som en pandemi har visat sig vara, vilket gör det möjligt för politiker att fatta bättre informerade beslut. Enligt en undersökning av Tieto är detta också i linje med vad folk vill, eftersom svenskar tror att politik är ett område som skulle förbättras med AI.

Resultaten av en avancerad digital demokrati skulle kanske inte vara helt annorlunda, men åtminstone skulle det göra att vissa processer går mycket smidigare, med mindre mellanhantering och osäkerhet om vem som är ansvarig för det som flyter runt. Det kan också garantera att mer vetenskaplig kunskap och data tas med i beräkningen än vad som är möjligt för enskilda människor att bearbeta.

I en svensk kontext kan man till exempel fundera över om en dator skulle ha fattat det, i retrospekt, förhastade beslutet att hålla äldreboenden stängda för besökare under sommartid när virusets spridning var låg och sedan öppnas igen i oktober när den andra vågen redan var på väg.

Ur ett globalt perspektiv avslöjas också begränsningarna hos det nuvarande ledarskapet. Vad skulle världen ha saknat i form av politiskt ledarskap under pandemin med mindre personligheter närvarande i politiken? En amerikansk president som propagerar för användningen av kontroversiella metoder som medicinsk expertis varnar människor för. En brittisk premiärminister som insisterade på handskakning , istället för social distansering, hela vägen till sjukhussängen.

För att inte tala om virusets ursprung, Kina och dess representanter som snoozade på alarmknappen tillräckligt länge för att världen skulle vakna upp till mardrömåret 2020.

Tiden är uppenbarligen mogen för att frigöra potentialen i ny teknik. Genom att använda dess smarthet och ta en genväg runt käbblande ledare och politiker skulle moderna samhällen snart kunna blomstra med mer demokratiska och rationella beslut än någonsin tidigare.