Det finns en utbyggd teknikskepsis hos vissa tongivande grupper som, precis som de flesta av oss, oroas av klimatförändringarna. En teknikskepsis som inte sällan övergått i ett regelrätt teknikförnekande och riskerar att leda oss in på en väg som slutar långt ifrån FN:s globala hållbarhetsmål.

Vi som arbetar med sektoriell omställning möts ofta av detta. Inställningen tycks vara att om en teknisk lösning inte ensamt och i ett slag kan lösa hela sektorns klimatutmaning är den värdelös. Att det finns en quick fix: sluta och sluta nu!

Om människan vore utsläppare med utsläppen som självändamål så kanske ”slut och sluta nu” skulle vara en verklig möjlighet. Men verkligheten är komplex och just därför är FN:s hållbarhetsmål sjutton stycken. Alla nog så viktiga och alla med sina utmaningar.

Gröntvättat teknikförnekelse

Att i hållbarhetsmålens namn och med precision skjuta ner tekniska lösningar för att de inte, var och en för sig, kan hantera alla problem är för mig gröntvättad (för att använda ett i dessa grupper populär term) teknikförnekelse.

Det är för mig att peka ut två av de globala hållbarhetsmålen och kasta övriga femton över bord. Det är att lämna utvecklingsländer i sticket. För jag tror att om vi fastnar i att enbart leta universallösningar och försöka enas om vilken konsumtion som kan motiveras, då är hållbarhetsmålen förlorade.

Ger vi i stället forskare, ingenjörer och entreprenörer goda förutsättningar till att göra sina jobb - då är vi på väg. Det finns många av dem och den som tittar ser att de har långt ifrån fått slut på idéer. När hållbarhetsmålen känns avlägsna är det i deras, ofta till synes små, idéer samt lösningar som jag finner hopp och inspiration. De visar dag efter dag att mänskligheten inte satt sig på sina händer för att vänta in den skrämmande framtid som skulle vara resultatet av passivitet.

Låt mig vara tydlig, av samma anledning som jag anser att teknikförnekande inte ska tillåtas skjuta ned viktiga dellösningar, får viktiga dellösningar inte användas av någon sektor som intäkt på att jobbet är gjort. De tekniska framsteg som återstår för att nå hållbarhetsmålen är minst lika viktiga som de som gjorts.

Greenhushing värre än greenwashing

Men även här växer en oroväckande effekt av ett högljutt teknikförnekande fram,
det som kommit att kallas ”greenhushing”. Att aktörer medvetet gömmer sina klimatambitioner av rädsla för att bli uthängd, till exempel genom att nomineras till ett greenwashing-pris. Står det mellan greenwashing och greenhushing undrar jag om inte det senare är mer skadligt.

För den som inte vågar kommunicera sitt hållbarhetsarbete får svårt att ta ut det högre pris som grön teknik ofta medför initialt. Det som ska vara en självklar konkurrensfördel blir i stället en ekonomisk belastning.

Om omställningen tidigare bromsades av ett idag tynande klimatförnekande, riskerar det nu att saktas ned av ett onyanserat teknikförnekande. Ett förnekande som i värsta fall är på frammarsch.

David Hild
VD för den icke vinstdrivande ekonomiska föreningen Fly Green Fund