Det är 2006, och jag befinner mig i Stanford. Eller i utkanterna av universitetsområdet, i de små villaområden där pensionerade professorer och akademiker ofta dröjer kvar efter ett långt yrkesliv vid universitetet. Det är en lugn förort, med typiska kaliforniska, låga hus som skall klara av den stora jordbävning som vi vet borde komma inom ett hundratal år.

Jag har stämt möte med professor John McCarthy, och skall intervjua honom för en artikel om AI. McCarthy var en av de personer som myntade begreppet "artificiell intelligens" 1956, vid en sommar-workshop som Stanford hade gemensamt med ett antal andra universitet. Vår intervju ska också handla om hur det egentligen gått med AI, och år 2006 var forskningsfältet fortfarande ganska svalt. Min artikelidé är enkel: jag tänkte att jag skulle fråga honom om han inte var besviken över att inte mer hänt, och sedan utforska varför det förhöll sig så.

McCarthy öppnade dörren och bjöd in mig. Han förklarade att han hade ungefär en timme för mig, sedan skulle han skriva på sin science fiction novell om neutrinostrålar, så det fick inte ta för lång tid. Jag slog mig ned i soffan, förberedde anteckningsblock och dator och började med en gång.

"Professor McCarthy, är ni, såhär 50 år efter att ni började forska kring AI, inte besviken över att inte ha kommit längre?"

McCarthy såg på mig med uppriktig förvåning. McCarthy ser ut som en liten, ganska vresig, uggla - men nu stirrade han mest på mig med en blandning av förvirring och medkänsla.

"Det var den mest korkade fråga jag fått", sa han.

Jag började be om ursäkt, men han viftade avvärjande med handen.

"Såhär är det: tekniska landvinningar är inte linjära. Först måste begreppen på plats och sedan kommer tekniken och upptäckterna. 50 år efter det att Mendel upptäckt arvsanlagen hade inte mycket hänt. Under de påföljande 50 åren kartlade vi människans DNA. Så är det med all utveckling - den kommer igång efter 50 år. AI har precis tagit fart."

Det såg inte ut så år 2006, men nu är det lätt att se att McCarthy hade rätt. Om han inte gått bort så skulle jag ha skickat en uppföljning till honom där jag erkände hur fel jag haft, och samtidigt försökt förstå hur han kunde se saken så pass klart.

Det senare kunde jag emellertid besvara utan att prata med honom. McCarthy var nämligen inte bara datavetare, utan han skrev också en hel del om framtiden. Framtiden, var, för honom extremt ljus. McCarthy är närmast provokativt optimistisk och slår även de flesta optimister idag på fingrarna. När han fick frågan om hur vi skulle lösa energifrågan, så svarade han blixtsnabbt att en kombination av kärnkraft och vätgas räcker i ett par miljarder år. Miljarder! Det är en optimism i världsklass.

McCarthys optimism blev dock snabbt provocerande, eftersom han också vägrade att erkänna att det finns ett problem med biologisk mångfald, till exempel. För honom var mångfalden i sig ingen poäng, och han menade att det viktiga var stabiliteten i ekosystemen - och den menade han var ohotad.

Positioner som dessa skaffade honom en hel del fiender, och många ansåg att McCarthys förutsägelse som ett par miljarder år fortsatt tillväxt var oansvariga på gränsen till vedervärdiga. Det störde dock inte McCarthy alls, och han menade att det visst fanns risker med evig tillväxt och materiella framsteg - men att de riskerna inte var något alls jämfört med riskerna som stagnation för med sig.

Människans framtid, menade McCarthy var lång. Runt 10 upphöjt i 25 år, eller i lite mer än en septiljon år, om vi griper framstegets möjligheter. Det är här någonstans som vi inser att den optimism som McCarthy förespråkade är i en helt egen liga. Jag brukar fråga grupper jag föreläser för om de tror att människan finns kvar om 100, 1000 och 1 000 000 år, och även om det finns en del kvar på 1000 år så försvinner de flesta uppsträckta händer vid en miljon år.

För McCarthy har vi knappt börjat efter en miljon år.

McCarthy själv var medveten om att han definierat om optimismen, och brukade halvt på skämt definiera sig själv som en "extrem optimist". Om man frågade vad det betydde svarade han blixtsnabbt:

"Jag tror att det kommer att gå bra för mänskligheten även om den inte gör som jag rekommenderar."

Mer än något är McCarthys optimism en metod; den som tror att vi kan leva vidare som civilisation i en septiljon år ser en annan värld än den som tror att vi lever i människans skymning. Å ena sidan gränsar en optimism som denna till ödestro, å andra sidan ligger den nära den omvärdering av alla värden som den tyske filosofen Nietzsche menade att vi måste engagera oss i nu när religionen lämnat scenen; en optimism som bygger om världen med människan som medelpunkt och skapare.

Själv är jag inte extrem optimist, men jag återkommer ofta till McCarthys skrifter och tankar, eftersom det orimliga i dem kanske bara är orimligt nu, och inte om ytterligare 50 år.

Vill du läsa mer om professor John McCarthy? Du hittar mer här.
                                                                 ...

Nicklas Berild Lundblad är en av Warp News experter och är före detta chef för samhällsplanering på Google. Han är fil dr i informatik, har en jur kand med en specialisering på IT-rätt och en fil kand i teoretisk filosofi. Nu är Nicklas global chef för techpolicy-teamet på Stripe.

Läs mer av Nicklas:
🌳 Den optimistiska framtiden är ett träd (warpnews.se)
❓ Frågandet som optimistens fördel (warpnews.se)