Optimister begåvas inte sällan med vissa öknamn. De som vill visa att de är belästa dömer ofta ut optimisterna som besläktade med doktor Pangloss ur Voltaire, men det finns också de som avfärdar varje optimism genom att hänvisa till att den som är optimist är en riktigt ”Pollyanna”.

Men varifrån kommer egentligen detta uttryck? Och vem var Pollyanna?

Svaret är dubbelt intressant, då det avslöjar både en del om pessimisterna och lär oss om en av optimismens mer intressanta effekter.

Pollyanna var huvudpersonen i en roman med samma namn skriven av Eleanor Porter. Pollyanna lär sig tidigt, för att hantera en fattig och svår barndom, att spela ”the glad game” – att se det positiva i allt. Om hon får rumsarrest beundrar hon utsikten, om hon har en usel jul gläds hon åt att hon är frisk. Porter skrev snabbt flera uppföljare till boken, som blev extremt populär bland framförallt unga flickor som fann tröst i ”the glad game” i tider som var svåra.

Men de unga läsarna sökte inte bara tröst i optimismen, de sökte tröst i hur den förvandlade det lilla samhälle som Pollyanna bodde i. Hon lärde nämligen ut sitt spel till alla som ville lyssna och långsamt, men säkert, förvandlades den lilla byn till ett självförstärkande optimistiskt nätverk.

Boken tar en drastisk vändning när Pollyanna blir påkörd av en bil och förlorar förmågan att gå. Hon förlorar själv då allt hopp – men då kommer byns innevånare tillbaka till henne och berättar för henne hur hon förändrat deras liv och långsamt hittar hon, med rehabilitering, tillbaka till livet igen och kan i slutet av boken gå igen.

Optimism förräntar sig och betalar tillbaka. Det gör inte pessimism.

En välgrundad optimism investerad i en grupp med människor utgör en sorts försäkring som innebär att när allt ser som mest dystert ut så finns det ett skyddsnät runt dig som kan hjälpa dig att se vägen framåt – en sorts immunförsvar som förstärks av varje person som går med i det.

Inspirerat av stoismen

Det spel som Pollyanna spelar, där hon väljer att fokusera på en positiv aspekt i tillvaron även när det finns negativa, är egentligen inget annat än en påminnelse om stoicismens stora insikt: vi väljer inte vad som händer oss, men vi väljer hur vi reagerar på det och låter det förändra oss.

Stoicismen är en ideologi som syftar till individuell frihet och självbestämmande och det är precis det som Pollyannas optimism ger. Det var säkert därför som böckerna var så populära bland unga kvinnor som allt för ofta vid den här tiden (böckerna började ges ut 1913) definierades av sin omgivning och hölls tillbaka av de samhällen som de levde i.

Pessimismen bevarar sådana samhällssystem, och cementerar den rådande ordningen, eftersom den inte kan medge att det finns förändringar till det bättre. Den fastnar i ett mönster som måste bli alltmer hopplöst och löser upp band mellan individer. Optimismen knyter samman och investerar inte bara i individen, utan i gemenskapen och förändringen.

Efter Porters död togs serien över av en annan författare, Harriet Lummis Smith, som också var den första färgade läraren i Boston (hon undervisade i matematik och latin). Hon skrev ytterligare fyra ”glada böcker” och demonstrerade både med sitt exempel och i sina böcker optimismens transformativa förmåga.

Så, nästa gång någon dömer ut en optimist som en ”pollyanna” så kan det vara på sin plats att försvara denna anmärkningsvärda litterära gestalt som på många sätt sopar banan med Voltaires världsvana pessimism och med sina kritiker. En modern kvinnlig förebild skriven av starka kvinnor med ett intresse för förändring och en sinnesro som stammar från stoikerna.

Det är knappast någon man bör skämmas över att jämföras med.


Nicklas Berild Lundblad är Warp News Expert. Han jobbar som Head of Global Tech Policy på Stripe. Tidigare var han Head of Global Policy Planning på Google. Han har också varit adjungerad professor i innovation vid KTH. Nicklas har sommarpratat i P1.

Bild: Pollyann statue, CC BY 2.0 via Wikimedia Commons