Det här en premium-artikel som är öppnad för dig av våra Premium Supporters. De stödjer vårt arbete med att sprida faktabaserad optimism.

WISDOM OF CROWDS, del 1

Wikipedia och demokrati inte bara fungerar – det fungerar bättre. Allt tack vare det James Surowiecki kallar the Wisdom of Crowds, i boken med samma titel (kommer ni på en bra svensk översättning, hör av er!)

Surowiecki inleder boken med ett exempel från 1906, när Francis Galton fick en möjlighet att visa sin tes att experter trumfar en bred allmänhet. Galton var brittisk antropolog, psykolog, statistiker, upptäcktsresande och mycket annat. Däribland kusin till Charles Darwin. Han grundade också eugeniken vars mål var att via avel få till rätt sorts genetiska förändringar hos människan.

Trots att Galton hunnit bli 85 år var han fortfarande aktiv i att hitta argument för expertstyre. På en djurmässa som han egentligen besökte för att studera avel, hittade han ännu en möjlighet.

Vem är bäst på att gissa vikten på en oxe?

På mässan stod en oxe uppställd och besökarna kunde för en sixpence gissa oxens vikt efter att den slaktats och styckats. Den som kom närmast tog hem vinstpotten. Galton fick efter tävlingen tillgång till folks svar och med dessa räknade han ut den genomsnittliga gissningen för alla deltagare. Denna siffra var resultatet av gruppens kollektiva intelligens, när det kommer till vikten på en slaktad oxe.

På mässan fanns det experter på djur, slaktare som varje dag tränats i att bedöma vikt på en oxe, bönder och andra som livnärde sig på att kunna mycket om djur. Det fanns också gott om vanligt folk, sådana som inte kunde någonting om oxar.

Ganska likt en väljarkår, med andra ord.

“Den genomsnittlige tävlande var troligen lika välutrustad att bedöma vikten på en slaktad och styckad oxe, som den genomsnittlige väljaren är att bedöma de flesta politiska frågor när han röstar”, skrev Galton.

Oxens vikt, efter att den blivit slaktad och styckad, var 543 kilo. Gruppens genomsnittliga gissning? 543 kilo.

Ingen person gissade rätt. Gruppen var alltså tillsammans kunnigare än någon enskild person i den.

Detta förvånande inte minst Galton:

“Resultatet ger mer trovärdighet till ett demokratiskt omdöme än vad som kunde ha varit förväntat.”

Galtons experiment har genomförts och bekräftats av många forskare sedan dess. Vi människor är fenomenala på att kollektivt gissa antalet ärtor, jelly beans eller spelkulor i en glasburk.

Hur hittar men en försvunnen ubåt i ett gigantiskt hav?

Ett annat mer komplicerat problem är försvinnandet av ubåten Scorpion.

I maj 1968 försvann den och dess besättning på 99 man spårlöst i havet. Trots att man visste ubåtens senast rapporterade position och att den var på väg hem efter tjänstgöring ute i Atlanten, hade man ingen aning om vad som hade hänt med den och bara en mycket vag uppfattning om hur långt den kan ha åkt efter senaste rapportillfället. Därför började man söka i ett cirkelformat område på över 800 kvadratkilometer, det motsvarar nästan två Hjälmaren. Men istället för ett djup på i snitt sex meter som i Hjälmaren, var det tusentals meter.

Trots hjälp från experter på ubåtar, undervattensströmmar och mycket annat hittade man den inte.

En sjöofficer vid namn John Craven tog sig an problemet på ett annat sätt. Han skapade en grupp med en stor bredd av kunskaper och expertis, och tog matematiker till hjälp för att räkna ut deras kollektiva svar (med det som kallas Bayesian search theory.) Inte heller bad han gruppen att samarbete, tvärtom tävlade de och fick var och en komma med sin mest kvalificerade gissning vad ubåten kunde finnas. I vinstpotten låg ett antal flaskor whisky.

Ingen av de individuella svaren kom nära platsen där ubåten låg på havets botten. Men ubåten återfanns 200 meter från det gemensamma svaret

Det som gör bedriften ännu mer imponerande är att informationen de utgick från var nästan ingen alls. Man visste inte varför ubåten sjönk, vad som hade gått fel och var, hur snabbt den åkte vid tillfället, hur brant den hade dykt och inte ens i vilken riktning den åkte.

“Trots att ingen i gruppen visste någon av dessa faktorer, så visste gruppen som helhet dem i alla fall”, skriver James Surowiecki.

Demokrati och Wikipedia fungerar för att vårt kollektiva svar är bättre än en enskild persons

Vid en första anblick är det svårt att förstå att demokrati fungerar över huvud taget. En grupp experter eller en riktigt smart, stark ledare borde kunna leverera bättre resultat, än tusentals eller miljontals vanliga människor utan samordning. I den stora gruppen finns genier, men också riktiga idioter. Sådana som hjälper sina medmänniskor och sådana som mördar dem. För att inte tala om alla olika åsikter. Höjd skatt, sänkt skatt. Hårdare straff, mildare straff. Bygg en väg här, nej absolut inte här!

Demokrati fungerar för att vår “kollektiva gissning” är bättre än någon enskild persons gissning. Särskilt när gissningen upprepas. Någon person kan såklart slå gruppen vid enstaka tillfällen, men inte upprepade gånger.

I Wikipedias fall kan man se den kollektiva intelligensen i arbete. 53 miljoner artiklar där tusentals människor lägger till, korrigerar och uppdaterar oberoende av varandra, men ändå gemensamt. Det finns regler och riktlinjer, men ingen person högst upp som fattar beslut eller bestämmer vad en artikel ska innehålla.

En grupp fungerar bäst om varje person i den tänker självständigt

Det är just det självständiga tänkandet som är nyckeln till framgång. Grupper kan som vi vet också vara väldigt dumma och fatta idiotiska beslut. Grupptänkande kan uppstå “då medlemmarna i gruppen värdesätter konformitet och viljan att uppnå enighet…” läser jag på Wikipedia.

I exemplen med oxen och ubåten tänkte alla individuellt och man använde sedan en metod för att hitta det kollektiva svaret.

James Surowiecki igen:

“Paradoxalt är bästa sättet för en grupp att vara smart, är att varje person i den tänker och agerar självständigt.”

Yttrandefrihet kombinerat med teknologier som internet ger oss den möjligheten bättre än någonsin tidigare.

Mathias Sundin

Det här en premium-artikel som är öppnad för dig av våra Premium Supporters. De stödjer vårt arbete med att sprida faktabaserad optimism. Vill du också stödja oss kan du läsa mer här.