I veckan presenterade Unilever ett nytt tillverkningskoncept som de kallar nanofabriker. Dessa fabriker byggs i vanliga 40-fots fraktcontainrar och kan därför lätt fraktas till olika delar av världen.

Inom tillverkningsindustrin har man sedan 1990-talet pratat om så kallade mikrofabriker. Det som särskiljer dessa fabriker från de traditionella (makro) fabrikerna är att de är specialiserade på att tillverka en mindre kvantitet av mer anpassade produkter. I en vanlig fabrik är omställningskostnaden från en produkt till en annan mycket hög och undviks när det går. Därmed förändras hela produktkedjan när nano- och mikrofabriker används eftersom varor då kan tillverkas efter behov, istället för i stora utgåvor som sedan behöver säljas.

Det finns redan aktiva mikrofabriker som tillverkar exempelvis bilar och hushållsapparater. För slutkunden betyder denna tillverkning, som inte längre kan kallas masstillverkning, att produkterna blir något dyrare, men de blir också mer anpassningsbara och fabrikerna får mindre svinn vid tillverkning.

Unilevers containerfabriker är anpassningsbara och ska kunna tillverka olika typer av produkter baserat efterfrågan. Den första produktionsenheten tillverkar buljong men kan alltså byggas om till andra typer av tillverkning. Vid behov kan flera containerfabriker byggas ihop eller tas isär och skeppas vidare. Fabrikerna är digitaliserade och kan i hög grad styras på distans efter att de är installerade.

Fördelarna med nano- eller mikrofabriker är flera. Bland annat så kan de exempelvis tillgodose ett tidigare oförutsett ökat behov av en viss produkt, såsom skyddsutrustning. Vidare så kan de mobila nanofabrikerna tillverka produkterna nära där de behövs, vilket minskar behovet för transporter till slutkund. En uppskattning är att fraktkostnaden kan minska med mellan 25-40 procent av slutproduktens pris.