Hur ska vi ta oss an miljöförstörelse och klimatförändringarna? I den här texten symboliseras vägvalet av av två historiska personer, och en tonåring som valt väg.

William Vogts idéer formade dagens gröna rörelse

William Vogt tog livet av sig 1968, övertygad om att han misslyckats sprida sina idéer. Vogt är i det närmaste bortglömd, men hans idéer har fått enormt genomslag. Hade han levt bara några år till hade han själv fått uppleva det.

1968 kom Paul Erlichs domedagsbok The Population Bomb, 1970 föddes Earth Day och 1972 släpptes The Limits to Growth, vars titel fångar dess innehåll.

När vi summerar 1900-talet kan vi konstatera att Vogt lagt den intellektuella plattformen för århundradets enda nya framgångsrika ideologi: Ekologismen.

Vogts bok från 1948, Road to Survival, skapade den intellektuella stomme som stora delar av miljörörelsen idag vilar på. Idéer med ett så starkt genomslag att vi ofta inte tänker på dem som någons idéer, utan en del av samhället.

Vogts bärande tes var att varje bit land, varje ekosystem, har en unik kapacitet om hur många djur den klarar att föda. I det här fallet framförallt människo-djur. Bärkapacitet, eller carrying capacity, kallade han det. Om det blir för många och bärkapaciteten överträds kommer de svälta och dö, tills antalet är tillräckligt lågt för att vara inom bärkapaciteten.

På Earth Hour ska man släcka de elektriska ljusen och tända stearinljusen. En perfekt symbol för Vogts idéer.

Han grundade det befolkningsforskaren Betsy Hartmann kallar apocalyptic environmentalism, apokalyptisk ekologism.

Vogt menade att antalet människor på jorden redan på 1940-talet hade överstigit dess bärkapacitet. Den enda lösningen var att minska antalet. Det finns i Road to Survival en del meningar som verkligen sticker ut.

Under rubriken The Menace of Medicine skriver han:

“Well-meaning public health authorities, completely ignoring the problem of how millions of Latin Americans are to be fed, have helped to reduce the death rate.”

Om Chile:

“One of the greatest national assets in Chile, is its high death rate.”

Vad han menar är att för allas bästa måste antalet människor i världen minska, och när man hjälper folk att överleva dömer man dem till ett liv i misär och en förmodad framtida svältdöd. Oavsett om man tycker det är ett gott syfte eller inte, så skulle resultatet av en kraftig befolkningsminskning på kort tid vara fruktansvärd.

Att ett ekosystem har en bärkapacitet är i sig inget märkligt påstående. Det som utmärker Vogt är att han menar att denna kapacitet är av naturen given. Den ska inte kringgås eller utökas genom utveckling. Vi ska istället backa tillbaka inom dessa gränser. Cut back, var hans mantra.

Att utveckla och förbättra sädesslag så de ger större skördar är en metod för att öka en jordbits bärkapacitet. Det var William Vogt motståndare till.

Norman Borlaugs arbete skapar den gröna revolutionen

I Mexico på 1940- och 50-talet gick människor på landsbygden för det mesta hungriga. Där jobbade Norman Borlaug på uppdrag av Rockefeller Foundation. Han skickades dit för att introducera bättre grödor från USA, som skulle öka avkastningen och minska hungern.

Det fungerade inte alls. Grödorna gav stora skördar i USA, men i Mexico angreps de av sjukdomar, insekter och frost och utplånades. Det ledde till att Borlaug började experimentera med nya grödor, vilket han kom att fortsätta med resten av sitt liv.

Experimenten var ett tröstlöst arbete, med tiotusentals frön och plantor, och under de första åren hade man inga maskiner, eller djur,  alls till sin hjälp och fick exempelvis plöja för hand.

Efter 15 års arbete hade man fått fram en planta med tjockare och kortare stjälk, motståndskraftig mot sjukdomar, vind och insekter och som gav mycket större skördar. Från 340 kilo per tunnland till 1100 kilo per tunnland, en ökning med drygt 220 procent.

En amerikansk biståndsarbetare kallade detta för den gröna revolutionen och det namnet har fastnat.

Borlaugs arbete, och han själv, spred sig till Indien, Bangladesh och flera delar av världen. 1970 tilldelades han Nobels fredspris. Många menar att den gröna revolutionen har räddat livet på en miljard människor.

Trollkarlen och profeten

Dessa två män och deras olika syn på världen berättas om i Charles C. Manns bok, The Wizard and the Prophet. Borlaug är trollkarlen, Vogt är profeten.

Borlaug skrev aldrig något manifest, men han var fokuserad på utveckling, inte bara av grödor. Enligt Mann var Borlaugs synsätt att vi kan skapa en värld med rikedom och välstånd för alla.

Samtidigt saknar inte Vogt poänger (om man kan bortse från hans smaklösa hyllande av höga dödstal.) Vi kan inte behandla jorden hur som helst: sprida ut gifter, pumpa atmosfären full av koldioxid, utrota andra arter eller fiska slut på haven. En del saker ska avvecklas, men avvecklingen består nästan alltid i en utveckling. Att vi slutar göra något, och istället gör något annat, som inte skapar samma problem som det vi gjorde tidigare. Solceller istället för kolkraftverk. Elmotorer istället för förbränningsmotorer.

En tonåring som förändrar världen

På en semester till Grekland vid 16 års ålder fick han upp ögonen för problemet med plaster i havet. Det som förvånade Boyan Slat var att ingen gjorde ett omfattande försök att komma tillrätta med det.

–Varför städar vi inte bara upp det? funderade han och använde ett skolprojekt för att sätta sig in i problemet och hitta en möjlig lösning.

Lösningen presenterade han i ett TEDx-talk: En sorts fartyg med långa armar på sidorna som fångar upp plasten, var det han föreslog.

Det tog ett tag, men ett halvår senare började klippet spridas och han använde uppmärksamheten till att crowdfunda 90 000 dollar, för att kunna göra en fördjupande studie. Till sin hjälp hade han mer än 100 forskare, som arbetade ideellt med projektet.

Studien blev på över 500 sidor och i den menade Slat att man skulle kunna fånga 50 procent av alla plaster i Stilla havet på fem år. Ännu en crowdfundingkampanj drogs igång, nu med målet att få in tillräckligt mycket pengar för att kunna designa ett system och genomföra tester av det.

De fick in över två miljoner dollar till projektet han gett namnet The Ocean Cleanup.

Efter ett omfattande arbete, mycket mer kapital och fler års hårt arbete tuffade ett fartyg, eller System 001 som man kallar det, ut från hamnen i San Francisco.

Under hösten 2019 berättade Ocean Cleanup att systemet nu fungerar. Det samlar upp plast som det var tänkt.

Parallellt med det har Slat och hans team i hemlighet utvecklat ett annat fartyg, som ska fånga plasten redan i floderna innan den når haven. Nästan 80 procent av all plast i haven kommer från en procent av floderna. Denna procent är ungefär 1000 floder och i dessa tänker nu Ocean Cleanup placera ut The Interceptor.

Teknik ger superkrafter

Steve Jobs berättade ofta hur han som pojke läst i en artikel i Scientific American som jämförde hur mycket energi olika djur använde för att förflytta sig. Kondoren toppade listan, den använde minst energi på en kilometer. Människan var inte särskilt imponerande, ungefär en tredjedel ner på listan.

– Men, sa Jobs, någon på tidningen hade insikten att testa kondoren jämfört med en människa på en cykel. Och en människa på en cykel utklassade kondoren.

Datorn kallade han hjärnans cykel, "the bicycle of the mind."

Det är teknisk utveckling som gör det möjligt för Boyan Slat att städa upp haven och floderna. Det var också teknisk utveckling, i form av internet, som gav honom plattformen att nå ut med sitt budskap i ett TEDx talk.

Om vi inte hade haft internet hade TED fortsatt vara en konferens för de som kunde åka och medverka på den. Alla andra skulle vara exkluderade. När Chris Anderson tog över ledarskapet för TED försökte han få några tv-kanaler att sända talen. Ingen vill se tal på tv, blev svaret. Istället lade han ut dem på YouTube, och miljontals visade sig vilja se dem.

Internet tar bort grindvakter och låter människor som inte redan är på insidan testa sina idéer. TED blev en megahit på YouTube och med oberoende organiserade TED-konferenser, kallade TEDx, fick ännu fler chansen att hålla TED talks.

Internet, TEDx och crowdfunding gav Boyan Slat plattformen han behövde för att nå ut. Tack vare det är det nu möjligt att rensa upp en stor del av plasten i haven.

Vid ett vägskäl

Det hade inte hänt om vi valt William Vogts väg. Historien visar oss att domedagsprofeter har fel. Det de alltid missar är människans uppfinningsrikedom. Vi drivs av en nyfikenhet och en lust att göra annorlunda, att göra bättre. Trots att motsatsen ofta påstås, så lär vi oss faktiskt av våra misstag. Det är därför världen hela tiden blir bättre.

Med den industriella revolutionen bröt mänskligheten lidandet och fattigdomen och började skapa ett välstånd likt aldrig förr. Vi skapade också ett annat problem, klimatförändringarna. Lösningen på det problemet är inte att förneka eller förminska det. Det ska tas på fullast allvar. Men sättet att lösa det är inte att backa mänskligheten eller stanna utvecklingen.

Vad vi behöver är snabbare utveckling, och vi hade behövt börja utveckling bort från fossilsamhället mycket tidigare. Nu är det onödigt bråttom. Men just därför är det viktigt att inte skrämmas av domedagen eller underskatta mänsklighetens kreativa förmåga.

Vad vi behöver är trollkarlar. Många trollkarlar.

Mathias Sundin

🌊 En tsunami av klimatlösningar är på väg

Det kan kännas som att inget eller väldigt lite händer för att minska klimatförändringarna. Förändringen behöver gå snabbare - men samtidigt kommer vi vara förvånade år 2035 över hur otroligt långt vi kommit i att minska utsläppen. Det är nämligen en tsunami av klimatlösningar på gång.

Warp NewsMathias Sundin