På Warp News har vi tidigare skrivit om vätgasens potential i arbetet mot klimatförändringarna och om framsteg som gjorts i utvecklingen av vätebränsleceller.

Arbetet för att vätgasen ska nå den potential som behövs pågår för fullt, och häromdagen meddelade Georgias tekniska universitet och Georgias tekniska forskningsinstitut att deras arbete med att utveckla tekniker med det här ändamålet visar goda resultat. Enligt en uppdatering på universitetets hemsida, har de utvecklat en ny vattendelningsprocess som maximerar effektiviteten i produktionen av grön vätgas.

Således har de hittat ett kostnadseffektivt och tillgängligt sätt för industrier att använda grön vätgas till energilagring, istället för det numera vanliga metoden, där man istället använder naturgas vid framställningen.

Färre ädelmetaller

En del av förbättringen ligger i en utveckling av katalysatorn som består av ädelmetaller, vilka är både dyra och sällsynta; något som har tidigare har försvårat utvecklingen av vätgasdriven teknik. Den nyutvecklade katalysatorn använder sig av färre ädelmetaller, och har därutöver visat sig vara mer effektiva i energiproduktionen. Därmed minskar kostnaderna drastiskt för framställningen av energi genom vätgas.

Vikten av form

Genom att bygga vidare på forskning från Koreas institut för energiforskning och Oregon states universitetet, som lett till en röntgenmaskin lika stor som en amerikansk fotbollsplan, har man kunnat undersöka strukturella förändringar - på nanonivå - i katalysatorn under tiden den arbetar. Genom detta arbete har man upptäckt att även ytstrukturen på katalysatorn spelar en viktig roll i hur effektiv vattendelningsprocessen är.

Denna forskning hjälper oss att bättre förstå hur den kemiska process som sker när vi delar på vattenmolekyler, och kan hjälpa oss att producera katalysatorer som går att använda under en lång tid utan minskad prestanda.

Enligt Jinho Park, ledande forskare i projektet, kommer de första applikationerna av tekniken troligtvis att vara vätgasstationer för eldriva fordon, som för tillfället finns i Kalifornien och så kallade microgrids, lokala elnät, som är beroende av förnybara metoder för att lagra el.