Klimatforskning handlar dels om att dokumentera vad som har hänt, dels om att spå vad som kommer att hända. I en tidigare artikel i denna serie beskrivs kunskapsläget när det gäller extrema väderfenomen, alltså vad som har hänt.

Medierna gör gärna rubriker på extrema väderhändelser. Men en minst lika populär genre är prognoser om framtiden. De bygger på datamodeller, där vissa antaganden matats in och vissa resultat kommit ut.

När sådan forskning refereras beskrivs slutsatserna ofta som något vi i det närmaste vet kommer att hända. Det är tvivelaktigt oavsett hur studierna gjorts, men vad som förvärrar saken är att det grundantagande som matats in oroväckande ofta saknar verklighetsanknytning. Det gör dessa studier näst intill meningslösa, men det förstår inte journalisterna, och man får hoppas att detta även gäller de forskare som skrivit dem.

IPCC om klimatscenarier

Hur kan det vara så här? Grundantagandet jag syftar på är något som kallas RCP 8,5. Det är beteckningen på FN:s värsta scenario.

Användningen av scenarier i klimatpanelens sammanställningar har en spretig historia. De beskriver tänkbara utvecklingsvägar för människans klimatutsläpp och hur stor uppvärmning respektive väg kan ge. Tidvis har scenarierna försetts med olika grad av sannolikhet, tidvis har de presenterats neutralt. De har också räknats fram på lite olika sätt och getts olika beteckningar.

I den femte sammanställningen, vars vetenskapliga del släpptes 2013, kokades 1.200 mer eller mindre möjliga scenarier ner till fyra huvudscenarier: RCP 2,6, 4,5, 6,0 respektive 8,5. RCP står för Representative concentration pathways, och siffran anger hur stort solenergiöverskott olika utvecklingsvägar antas ge år 2100 (tekniskt uttryckt: strålningsdrivningen i watt per kvadratmeter).

I de tre förstnämnda görs antaganden om olika grad av energiomställning och utsläppsminskningar. Men utgångspunkten i RCP 8,5 är den rakt motsatta. I detta scenario, som pekar mot en uppvärmning på hela 5 grader till år 2100, förutsätts att mänskligheten fortsätter att pumpa ut koldioxid i en ökande takt, bland annat genom en 400-procentig ökning av användningen av kol. Enligt Internationella energirådet IEA nådde kolanvändningen i världen sin topp redan 2014. Ett femfaldigande skulle innebära att all naturgas, all kärnkraft och all sol- och vindenergi i dag skulle bytas ut mot kol, och i vilket fall som helst skulle en så våldsam ökning överskrida planetens förmodade kolreserver. Det är inte vågat att slå fast att detta inte kommer att hända.

RCP 8,5 inte business as usual

Olyckligtvis kom RCP 8,5 att refereras till som business as usual, vilket låter som ett verklighetstroget scenario, och inte det (very) worst case scenario det är. Det var orealistiskt redan när det lanserades, och under åren som gått sedan dess har det sakta men säkert lämnat verkligheten ytterligare.

FN:s klimatscenarier används i vetenskapliga studier om allt från framtida havsnivåhöjningar, skogsbränder och artutrotning till hur stora flyktingströmmarna ska bli och hur gott vi kommer att sova i framtiden. Den variant som ger starkast signal är så klart RCP 8,5. Och varje nyhetsredaktion med journalistisk instinkt vet att frågan ”vad är det värsta som kan hända?” ger de spänstigaste rubrikerna.

Sedan RCP-scenarierna lanserades 2013 har tusentals studier publicerats som utgått från extremvarianten 8,5 som vore den business as usual. Under 2019 publicerades två akademiska studier om dagen med den basen, enligt Roger Pielke, som skrivit flera vetenskapliga artiklar om klimatscenarierna.

Om RCP 8,5 är så fel, vad är då rätt?

Jag nämnde IEA, som är en tung instans i sammanhanget och också hänvisas till av IPCC. Energiorganet följer kontinuerligt världens alla energislag och deras utsläpp och gör även egna scenarier. Dessa har aldrig hamnat nära RCP 8,5. I den senaste globala energirapporten finns fyra huvudscenarier, och alla pekar på temperaturökningar under 3 grader till 2100.

Den viktigaste instansen är så klart klimatpanelen IPCC själv. I sin senaste sammanställning, som kom i augusti 2021, gör IPCC ett lappkast. Man anger nu fem ”illustrativa scenarier” med beteckningen SSP (Shared socioeconomic pathways). Man klistrar inga sannolikhets-etiketter på dem, men i ett resonemang sägs ändå att ”sannolikheten för höga utsläppsscenarier som RCP 8,5 och SSP 5-8,5 ses som låg i ljuset av den senaste utvecklingen” och att de mest sannolika scenarierna är de i mitten, de som pekar mot temperaturökningar på ungefär 2–3 grader.

Man kan tycka att 2–3 grader är illa nog, men det är trots allt långt under de obehagliga 5 grader som alla de många skräckscenarierna bygger på. Om man tar IPCC på allvar är det svårt att se fotbytet som något annat än en stor och god nyhet, som nästan ingen uppmärksammat. Framför allt inte ledande politiker eller FN-chefen själv.

Ska man överdriva för att få folk att agera?

Bortom mainstream-rubrikerna pågår förvisso en diskussion bland experter om hur stort missbruket av RCP 8,5 är. Ingen ifrågasätter att scenariot är mycket osannolikt, men det finns de, som ekologen och klimatforskaren Christopher Schwalm, som tycker att det finns ett värde i att använda extrema scenarier för att så att säga ha både hängslen och livrem. Han får mothugg av bland andra klimatologen Zeke Hausfather, som påpekar att RCP 8,5, och därmed Schwalms läger, överskattar fossilbränslenas bidrag till koldioxidhalten.

Trots mediernas faiblesse för domedagsrubriker och trots att nästan ingen hört talas om det dämpade tonläget från IPCC finns en hel del klimataktörer som lever i en motsatt värld: de tycker att oron i debatten är för låg. I en vetenskaplig artikel publicerad den 1 augusti i år skriver elva forskare från hela världen att det görs alldeles för lite forskning på de värsta klimatscenarierna, som att samhället kollapsar eller att mänskligheten utplånas.

Som rapporteringen ser ut får man lätt intrycket att vi står i en störtflod av bistra fakta, som motiverar alla larmklockor, men att det i denna dystra störtflod då och då poppar upp enstaka försiktigt optimistiska studier, och att dessa små undantag prånglas ut av skeptiker som skulle plocka upp vad som helst ur bakfickan bara för att få sin tes att stämma.

Domedagsprofetiorna är inaktuella

I själva verket är det alltså snarare tvärtom: Den som utgår från vad som faktiskt står i de viktigaste dokumenten inser att domedagsprofetiorna redan är inaktuella. Den som däremot vill föra ut ett apokalyptiskt klimatbudskap måste plocka saker ur bakfickan (föråldrade modeller) för att få sin tes att stämma.

Anders Bolling

🌪️ Anders Bolling: Okända sanningen om det oextrema extremvädret

Sommarens nyhetstorka innebär alltid högsäsong för vädernyheter. Många bulletiner om hetta, skyfall och stormar väntar, och vi kommer att få höra att vädret blivit allt extremare. Få kommer att ställa följdfrågan: stämmer det? Det är synd, för svaret är i huvudsak nej.

Warp NewsAnders Bolling