😨 Anders Bolling: Yttre hot den moderna människans snuttefilt

Terrorkris – flyktingkris – finanskris – eurokris – metoo-kris – pandemikris – Ukrainakris – energikris. Skulle någon lucka uppstå poppar den ständigt lurande klimatkrisen upp.

Anders Bolling 17.okt.20225 min read

Dela artikeln

Visst känns det som om kriserna kommer allt tätare? Förr fanns det i alla fall luckor på några år mellan krisperioderna, men nu är det som om de ligger vägg i vägg, eller rent av går om lott: Terrorkris – flyktingkris – finanskris – eurokris – metoo-kris – pandemikris – Ukrainakris – energikris. Skulle någon lucka uppstå poppar den ständigt lurande klimatkrisen upp.

Detta är mycket intressant. Jag ska inte här fördjupa mig i varför kriserna tycks komma tätare, men att det hänger samman med en allt mer integrerad och kommunikationstät värld är nog ställt bortom allt tvivel. Jag ska inte heller gå närmare in på i vilken mån somliga kriser är mentala skapelser och kanske inte skulle beskrivits som kriser för femtio år sedan.

Jag kan bara konstatera att det är så här det ser ut i det kollektiva medvetandet.

Hoten kommer och går

Inom ramen för varje enskild kris (med undantag för den ihärdiga klimatfrågan) är det omöjligt att upprätthålla känslan av hot särskilt länge. Rätt snart står det klart att inte heller detta var världens undergång. Man får anstränga sig för att komma ihåg de senaste tre fyra kriserna i rätt ordning.

Men resultatet av serie-krisandet blir en ihållande kollektiv oro som nästan aldrig hinner klinga av.

Det är knappast kontroversiellt att säga att denna oro gynnar det politiska spelet. I det sammanhanget brukar oro ibland kallas missnöje, men de är känslomässiga kusiner. Hur skulle politiska ledare kunna locka väljare som lever i harmoni och är nöjda med tillvaron?

Nå, man ska inte hacka alltför mycket på makthavarna, för det rör sig om en symbios: om inte de flesta människor villigt anammar en beskriven hotbild blir många politiska beslut svåra att fatta (och makthavarna är också människor). Diverse restriktioner är det tydligaste exemplet. I en demokrati äger makthavare den makt medborgarna är villiga att ge dem.

Samlas kring yttre faror

Den här symbiosen får näring av att vi alla lider en olycklig psykologisk brist: att inte kunna vila i oss själva. Vi tycks vara starkt betingade att samlas kring yttre faror. Vad det beror på kan man diskutera, men jag och andra har pekat på en uråldrig rest i vad som brukar kallas reptilhjärnan: en finslipad förmåga att spana efter faror. Denna var av allt att döma en överlevnadsfördel i stenålderns hotfulla miljöer.

I dag är våra liv tryggare än någonsin, men den inbyggda funktionen att ständigt söka efter vad som är fel skräpar kvar där inne. Det betyder att det inte spelar någon större roll hur mycket bättre vi får det, för världen kommer aldrig att bli perfekt, och det är en barnlek att hitta saker som borde vara bättre. Det handlar om en relativ verklighetsupplevelse, inte en absolut.

Jag kallar det för att vi sänker eländeströskeln: ju bättre vi får det, ju lägre blir tröskeln för att vi ska bli oroliga. Jag säger inte att det inte finns problem som i absoluta termer är lika stora i dag som för hundra år sedan, men för den som studerar trender och genomsnitt är det ingen tvekan om att dagens värld är den bästa hittills. Men vem har tid eller lust att sätta sig och studera trender och genomsnitt?

Vi är alltså suveräna på att hitta fel. Den motsatta egenskapen, att hitta vad som är rätt, och glädjas åt det, är vi däremot urusla på. Kanske var det ingen överlevnadsfördel?

"Hur illa kan det gå?"

Nyhetsrapportering är ett koncentrat av denna mänskliga benägenhet. Hur många gånger har du hört en reporter fråga en expert ”vad är det bästa scenariot” i stället för ”hur illa kan det gå?” En redaktör kan väckas mitt i natten och omedelbart formulera en rubrik om någon snabb försämring, men det krävs mycket kliande i huvudet för att göra något slagfärdigt och säljande av en långsam förbättring (det är i sig ett mediedilemma att förbättringar sällan kommer plötsligt).

Men journalister är människor, precis som makthavare. Nyhetsjournalistik har uppstått i ett samhälleligt sammanhang. Jag tror inte man kan isolera medierna som boven i dramat. Vi beter oss alla lite som nyhetsjournalister i vissa lägen. Så snart saker och ting fungerar precis som de ska och inga uppenbara problem är i sikte blir de flesta av oss nervösa. Det kan inte vara så här bra. Det måste ligga något fel och lura någonstans.

Vad skönt, äntligen ett hot

Författaren och filmaren Lasse Berg har berättat om reaktionerna när han föreläste om de enorma förbättringar han sett under sina återkommande resor i Asien. Mot slutet brukade han komplettera med att säga allt i världen så klart inte är bra, att vi exempelvis har ett klimathot att avvärja. Då var det som om en lättnad spred sig bland åhörarna, enligt Berg. Vad skönt, äntligen ett hot.

Lasse Berg är för övrigt en av dem som gjort mest för att öppet, nyfiket och respektfullt sprida kunskap om ursprungsbefolkningen i södra Afrika, den kontinent som homo sapiens av allt att döma härstammar från. När jag läser om den harmoniska traditionella tillvaron hos sanfolket, som lär vara den grupp vars leverne ligger närmast det vi hade när vi alla var samlare och jägare, blir jag tveksam till om ”reptilhjärneteorin” är hela förklaringen. Det måste finnas annat som spökar.

Precis vad detta andra är och var det har sitt ursprung vet jag lika lite som någon annan (även om jag kan ha teorier), och det är i alla händelser ett ämne för en helt annan text. Men jag tror att ett skäl till att den moderna människans ego regelbundet går i spinn och frenetiskt börjar leta yttre fel och hot är en rädsla för att gå inåt. När allt lugnar ner sig, när tillvaron bara tycks … ja, bra, får vi ju plötsligt tid att ägna oss åt de stora frågorna. Vem är jag? Varför är jag här? Vi får möjlighet att undersöka hur mycket av vår identitet som är påklistrad och om det kanske finns något annat innerst inne.

Det där skrämmer oss mer än någon yttre fiende någonsin kan göra. Det världsliga, som vi lärt oss att fokusera på hela våra liv, känns tryggare än det ogripbara.

Anders Bolling