Författaren Rutger Bregman tog tempen på samtiden i sin bok “Utopia for realists” som utkom 2016. Med blicken fixerad mot väst, skildrade Bregman en samtid som kan liknas vid en utopi med ett överflöd av mat och dryck, fri kärlek och god hälsa. Men ändå ter sig denna samtid både blek och meningslös, och existensen stagnerad.

Som att vi nått en platå i vårt paradigm där utvecklingen stannat av.

Bregman förklarade att vi helt enkelt saknar de utopier som driver civilisationens utveckling framåt. En utopi som han själv formulerar är en där vi har öppna gränser, 15 timmars arbetsvecka och basinkomst. Men utopierna handlar inte bara om storpolitik. Bregman motiverar även läsaren att ställa sig frågorna, hur vill jag leva mitt liv? Vilken utopi kan jag visualisera?

Men hur mycket utopier har vi odlat sedan 2016? När Ungdomsbarometern släppte sin årliga rapport konstaterades det att unga människor ser allt dystrare på framtiden sett till den osäkra arbetsmarknaden. Därtill har pandemin, med den massarbetslöshet och de restriktioner som följt, lett till att flera beskrivit vardagen som en dystopisk tillvaro.

Samtidigt finns det anledning att tro att inte alla drabbats lika hårt av krisen. Tvärtom.

När många har fått ställa om sin vardag efter restriktionerna har man tvingats ta ett steg in i framtiden. Digitaliseringen har fått ersätta det fysiska rummet och har öppnat upp för människor att utbilda sig eller arbeta oberoende av vart man bor. Dessutom har hemmakontoret låst upp mer tid, och luckrat upp föreställningar om hur en vardag kan se ut. Nu kan man jobba från sommarstugan, odla nya intressen, pyssla om sitt hem och spendera mer tid i naturen. I vad man skulle kunna tolka som ofrihetens tid, har en ny slags frihet uppstått i att skapa en ny livsstil.

Men med en ökad frihet att forma vårt liv måste vi också våga föreställa oss hur vi vill leva. Utan att formulera en utopi, en eftersträvansvärd framtidsvision, kan friheten istället uppfattas som svindlande. Då är det kanske inte heller svårt att förstå hur vi kan upplevas ha allt vi behöver, men samtidigt vara så obenägna att ta det till oss.

Utopier har formulerats tidigare, och har även realiserats. Karl Marx såg ett idealsamhälle framför sig där människans roll i samhället präglades av mångsidighet. Där skulle människan kunna jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen och sköta kreatur på kvällen, utan att för den sakens skull vara antingen jägare, fiskare eller herde. Istället för att se människan som en förutbestämd varelse, skulle hon kunna leva ett liv som är både utforskande och mångfacetterat.

1949 skrev nationalekonomen Friedrich Hayek i sin essä “The Intellectuals and Socialism” att det var just denna socialisternas förmåga att visualisera utopier som liberalt sinnade borde anamma. Och Hayek fick rätt. De senaste decennierna har kapitalismen i det liberala väst gjort oss både friskare och rikare. Dessutom har vi även blivit friare i att forma vårt eget liv, så som Marx själv beskrev.

Trots sina vänstersympatier tackar Bregman kapitalismen för att ha banat vägen för all denna rikedom, men han hävdar även att kapitalismen ensamt inte kan förvalta den. Jag tolkar det inte som att kapitalismen är överspelad, utan att var och en måste ta ansvar för hur den fortsatta utvecklingen ska ta form.

Utopier kan formuleras i det stora likaväl som i det lilla. Och med säkerhet kommer fler att ställas inför Bregmans fråga om hur vi egentligen vill leva våra liv. Mer fritid och ökad valfrihet är fruktsamma förutsättningar för att börja odla våra utopier.