Jag vet inte om man kan kalla det tur.

Det var mitten av september 1939. Tadeusz Zbozil var soldat i den polska armén och deltog vid slaget vid Bzura i motoffensiven mot nazisterna.

Hästarna som drog en kanonvagn trilskades och kusken fick ingen ordning på dem. Tadeusz, som var en van hästkarl, klev fram och hjälpte till. Ett befäl såg vad som hände och sa åt Tadeusz att ta hand om hästarna, och åt kusken att ta ett gevär och bege sig mot fronten.

Eftersom kanonvagnarna var tunga fastnade de ofta i leran och kom efter det snabbare infanteriet.

Alla soldater som nådde fronten dödades. Även kusken. De som kom efter tillfångatogs istället av nazisterna. Däribland Tadeusz.

Jag vet inte om man kan kalla det tur.

Tadeusz Zbozil hamnade i en så kallad arbetsbataljon och tvingades att jobba åt tyskarna. Bland annat byggde han bunkrar i Berlin.

När de sa att han skulle tjänstgöra i den tyska armén vägrade han och som straff för det skeppades han i mars 1942 till Norge. Där hamnade han i ett stenhårt arbetsläger uppe i norr, nära Mo i Rana.

Vid ett tillfälle arbetade han och ett tiotal andra fångar någon mil utanför lägret – och där såg Tadeusz chansen att fly. Den svenska gränsen var bara några mil bort. Men terrängen var otillgänglig, bergen höga och det var kallt. Mo i Rana ligger strax söder om polcirkeln.

Trots farorna bestämde sig Taduesz och en medfånge, Sauter, att försöka. En kväll när tyskarna hade festat till det lite, tog de chansen. Kastade yxorna och sprang rätt ut i skogen – åt fel håll.

Det var en medveten fint. De förstod att tyskarna först skulle leta i riktning mot Sverige. Listen gav dem ett försprång, men snart hörde de schäfrarnas skall. För att förvilla hundarna vadade de ut i en sjö och gömde sig på en liten ö, tills de hörde av hundarna avlägsnade sig.

Men blöta som de nu var blev det kalla vädret en ännu farligare fiende. De stoppade gräs i byxorna för att försöka hålla sig varma och gav sig av mot Sverige.

De närmade sig gränsen och kom där till en liten bondgård. De hade hört om norska bönder som hjälpte fångar att fly. Men var denna bonde en av dem? De var tvungna att hoppas att hans hjärta var på rätt plats.

Bonden visade sig vara en av de många norska bönder som med livet som insats hjälpte förrymda krigsfångar. De fick sova i hans lada, han gav dem lite mat och gick med dem fram till den svenska gränsen.

Spring i sick-sack över gränsen, instruerade han fångarna. Om tyskarna ser er och skjuter blir ni svårare att träffa då.

Teddy

Ingen såg dem och Tadeusz och Sauter tog sig över gränsen. De hittade efter ett tag en svensk postering och togs om hand av svenska trupper.

Tadeusz försökte kort därefter gå med i en den polska exil-armén, men avvisades. Istället gick han en svetsarkurs och startade senare en mekanisk verkstad ihop med två svenskar. Den finns kvar än idag med ett tjugotal anställda.

Tadeusz är krångligt att säga och ännu svårare att stava, så hans namn försvenskades. Teddy kom han att kallas.

1950 skulle Teddy gå på dans. Han skulle bara ta sig en liten tupplur innan. Men han försov sig och vaknade först när dansen nästan var slut. Han bytte skjorta och skyndade sig dit.

Där bjöd han upp en söt finlandssvensk flicka vid namn Elsa.

Det var tur det.

För året därpå fick de en liten dotter, Evabritt. Hon är min mamma. Elsa är min mormor och Teddy är min morfar.

Därför blir världen bättre

Världen blir bättre och bättre. Vi blir rikare, bättre utbildade, lever längre, dricker renare vatten, äter bättre mat och är lyckligare. Alla får det inte bättre hela tiden. Det vore magi, som Steven Pinker säger. Ibland råkar vi ut för stora bakslag. Krig och antalet döda i krig har minskat senaste årtiondena, men så invaderar Putin Ukraina. Eller så får vi en global pandemi.

Något kan vara dåligt, och samtidigt bli bättre, påminde Hans Rosling om oss.

De positiva trenderna är dock mångåriga och starka.

Varför då?

Svaret finns i en norsk bonde utanför Mo i Rana under andra världskriget.

De allra flesta människor är goda. De allra flesta vaknar på morgonen och vill bidra med något positivt. De allra flesta vill inte behandla andra illa, inte sko sig på andras bekostnad, inte göra mer skada än nytta.

Det ser vi varje dag när miljarder människor fattar små beslut som gör världen lite bättre. Därför ser vi hur livet på jorden steg för steg blir bättre och bättre.

Vi ser det ibland i en form av extremt mod. Som när en norsk bonde riskerar livet för att hjälpa två främmande polska krigsfångar. Bara för att han är människa och de är människor. De hade aldrig träffats innan. Han vann inget på det. De träffades aldrig efteråt.

Det är inte tur.

Det är mänsklighet.

Mathias Sundin
Chefredaktör, Warp News

I Sveriges Radios program Släktband, berättar min mamma Bitte historien om Teddy.

70 år efter Taduesz flykt till Sverige träffade jag en söt flicka vid namn Emma. Tillsammans med henne fick jag en son. Theodore heter han, men kallas Teddy.