Ni känner igen situationen. Någon argumenterar för någonting – kanske på internet, kanske i fikarummet, kanske rentav på släktkalaset – men har uppenbarligen helt hejdundrande fel. Tycker något anstötligt. Har missförstått totalt hur någonting fungerar. Eller drar halsbrytande slutsatser som bryter mot all sans och logik. Och där sitter du. Förståndet och rimlighetens sista utpost. Någon måste säga emot!Ibland känner man sig som den utvalde som måste göra det. Som att man har ett ansvar för att styra upp diskussionen och reda upp missförstånd och felaktigheter. När man ser påståenden utan grund vill man inte låta dem stå oemotsagda. Man vill inte lämna walkover.

Förr manades jag ofta att ge mig in i diskussionerna, men det är dränerande. Det är dessutom ganska otacksamt – det är inte så vanligt att en internetdiskussion slutar med att motparten erkänner storheten i ens argument och ändrar uppfattning, har jag märkt.

Numera lyckas jag oftare släppa impulsen att ge mig in i konflikterna. Jag mår också bättre då. I den mån jag lämnar walkover så får det vara så, för även om det är viktigt att få världen på en rimligare kurs så är det också viktigt att vårda mitt humör.

Irrationellt att hugga på alla diskussioner

Det är dessutom ganska irrationellt att hugga på alla diskussioner. De enda diskussioner som är värda att ta är de där man eventuellt skulle kunna rubba någons uppfattning, och det händer förmodligen bara i den bråkdel av de fall där man inte tyckte avgrundsdjupt olika från början och båda parter är någorlunda öppna och nyfikna. Alltså just de som minst provocerar en att säga emot. Man kan förstås också vilja säga emot av omsorg om de mindre investerade som följer debatten från sidlinjen. Kanske kan ditt inlägg hindra dem från att vilseledas av felaktigheter? Problemet är att repliken i sig ger större spridning åt ursprungsinlägget, så risken är att du bara ger dårskapen en plattform.

De flesta diskussionslystna är inte ute efter att väga för och emot för att närma sig sanningen, de har redan bestämt sig och vill snarare predika sin förkunnelse, markera vilken ingrupp de tillhör och distansera sig från motsvarande utgrupp. Jodå, det känns bra i magen att göra ett vältaligt, retoriskt skickligt inlägg, med oförvitlig logik och angivna källor till stöd för vad man säger. Som trycker till det där lilla aset ordentligt. Då känns det som att man vunnit. Problemet är att det aldrig funkar.

Backfire-effekten

Tillfredsställelsen av att ha tvålat till sin motpart har nämligen inget samband med att denne ändrar uppfattning. Snarare leder det till en psykologisk motreaktion känd som backfire-effekten, där man pressas djupare ner i sin missuppfattning ju tyngre motbevisning som travas över en.

Ekonomen F.A. Hayek noterade att människor håller sina åsikter som sin käraste egendom, och att man därför upplever det som en stöld att låta sig bli övertalad. Nej, ändrar uppfattning gör man stillsamt, över tid och på egen hand, inte för att man blir överkörd av en logikbulldozer som stormar skiten ur en. Mer effektivt är att ställa öppna frågor, som åtminstone ibland sår ett frö av inre fundering som dagar eller veckor senare kan växa till en ny tanke.

Medielogiken

Ändå envisas vi så med att behandla diskussion och debatt som någon sorts gyttjebrottning där alla kletar ner sig och ingen blir klokare, att vi byggt hela sociala medier (Twitter!) och kvällsteveformat (Opinion live! Sverige möts!) med det verbala underhållningsvåldet som bärande idé.

Så funkar vi. Så funkar också medielogiken.

Ponera att tusentals forskare gemensamt publicerat sina slutsatser om en viktig fråga i en rapport. Alla forskare är inte överens om alla detaljer, det finns en spännvidd i slutsatserna man kan dra, men det råder ändå en samsyn. Det finns ingen konflikt. Bra, men ur medieperspektiv också dödstråkigt. Inget som engagerar. Det driver inga klick och det hamnar sällan ens i tidningen.

För att skapa engagerande innehåll i ett sådant läge måste nyhetsfabrikerna bortse från den breda samsynen och leta utanför, hitta ett motperspektiv som kan ta rollen som utmanare. Det är inte svårt, för nästan varje upptänklig åsikt verkar representeras av någon i öknen ropande röst som gärna tar emot gratis mediautrymme. Det är oärligt mot nyhetskonsumenterna. Men det engagerar.

Den alternativa idén presenteras ofta av någon med en imponerande titel som “forskare” eller “professor”. Inte nödvändigtvis inom något som är relevant för ämnet – men som ändå ger ett hyfsat trovärdigt intryck för den som inte är insatt i detaljerna. Vad i det som sägs som är sakkunskap och vad som är ideologiskt motiverad övertygelse blir svårt att urskilja för en lekman, speciellt eftersom det ideologiska ofta tar sig uttryck i att experten för fram i sak korrekt information men där någon viktig faktor utelämnas eller tonas ner. Vi luras att tro att det finns en meningsfull konfliktlinje mellan det stora forskarkollektivet där alla i stort sett är överens och den minoritet som ifrågasätter. Faktum är att det uttalade syftet med SVT:s debattsatsning Sverige möts är att “aktivt föra samman människor med starkt polariserade åsikter i kontroversiella frågor”.

Outliers är popcornvänligt

Inom statistiken kallar man sådana enskilda, ensamma avvikelser för outliers och plockar bort dem för att få mer robusta data. Man rensar bort kufarna helt enkelt. Inom nyhetsjournalistiken gnuggar man i stället händerna, kallar dem för oberoende experter och bjuder in dem till debattsegmentet i långa kvällssändningen tillsammans med deras edsvurna fiende så att de får ta heder och ära av varandra i två intensiva minuter av barslagsmålsteve. Det är popcornvänligt men ger en väldigt skev uppfattning om verkligheten.

Det bra, givande samtalet skulle uppstått mellan de ödmjuka i mittfåran som kompletterar varandras perspektiv. I stället får vi extremerna som är oense om allt. Kunskap reducerad till gladiatorspel. Kanske blir vi underhållna av ett sådant upplägg, men vi blir knappast informerade.

Nyheterna ställer upp konflikter där parterna står långt ifrån varandra, för då blir motsättningen lätt att urskilja – även om den inte är meningsfull eller sann. De behöver lättfattliga karikatyrer, precis som de kringresande teatersällskap förr i tiden som väckte publikens igenkänning med ett givet galleri av rollfigurer som återkom i pjäs efter pjäs, i samma grälla dräkter, och med samma endimensionella drivkrafter. Nyheterna behöver karikatyrerna av samma skäl. Precis som teatersällskapen stannar nämligen nyheternas fokus aldrig länge på samma plats. Nya komplexa frågor dyker upp och måste beskrivas, nyhetscykel för nyhetscykel, och för att publiken inte ska virra bort sig i alla teknikaliteter måste åtminstone berättardynamiken följa en mall. Polariseringens. En mall vi mycket väl känner igen. Och som engagerar.

Det höga tonläget är inte gratis

I och med att nyheterna älskar att skildra världen i termer av konflikter skapar de också nya konflikter där inga borde behöva finnas. Ett neutralt reportage engagerar mindre. Ett reportage som hotar någons perspektiv engagerar desto mer – just för att ingen vill lämna walkover. Läsaren känner sig manad att själv ge sig in i konflikten, tar värvning som fotsoldat i kommentarsfälten – och blir utan att förstå det själv en spelpjäs för publicisternas “engagemang”. Vissa använder den avvikande rösten som ett tacksamt tillhygge för att trycka till någon de ogillar politiskt. Andra provoceras av att det extrema perspektivet alls får utrymme och ger sig in på motsatta sidan i debatten. Det kommenteras, delas och rasas. Artikeln skapade engagemang, konstaterar man på redaktionen: mer sånt!

Till slut slösar vi tid och mental kapacitet på att gorma åt varandra från varsin skyttegrav (som nyhetsproducenterna vänligt nog grävt åt oss) och kasta våra respektive nyhetsartiklar och outlier-expertreferenser på varandra som handgranater av varmluft. Det blir lika konstruktivt som att bråka om AIK eller Djurgården är bäst egentligen. Nato eller neutraliteten? Kärnkraft eller vindkraft? Det finns en expert till varje hållning. Choose your fighter. Get in the trenches.

Man har visat att när politik uppfattas som konflikter snarare än gemensam problemlösning så börjar de som ogillar konflikter att undvika politik, medan de konfliktorienterade söker sig dit. Att måla upp diskussion som konflikter blir alltså självuppfyllande.

Tänk om vi inte är så osams egentligen

Det verkar som att det är bråk mest överallt numera. Ta en tur på Twitter och kolla tonläget där. Men tänk om vi inte är så osams egentligen? Tänk om merparten bara inte vill lämna walkover i mediernas skapade konflikter? Twitter må stå i lågor, men bränslet är till stor del nyhetsartiklar med partsinlagor som står långt från den breda samsynen i respektive område. Journalistiken måste ta ett större ansvar i det här, och både kolla upp och varudeklarera hur tyngdpunkten av åsikter fördelas inom fältet i stället för att bara jaga efter spektakulära citat som får folk att haja till. Rensa ut outliers, helt enkelt, och sluta spela så övertydlig effektteater. Vi nyhetskonsumenter måste också ta ett större ansvar. Varje gång vi klickar på rubriker, delar bara för att visa hur fel någon har eller ger oss in i trolldiskussioner som bygger på slaskartiklar belönar vi innehållet. Inte konstigt att nyhetsredaktionerna ger oss dålig journalistik om vi läsare belönar det om och om igen.

För att hitta vägarna framåt behöver vi mer gemensamma perspektiv och överbryggning av åsikter, och då behöver vi åtminstone försöka tiga ihjäl dumheterna och sitta på händerna i stället för att börja peka finger på det som provocerar. Fastän någon har fel. Kanske just när någon har extremt fel. För att inte bidra till lavinen av upprördhet och kontraupprördhet som dränker det konstruktiva samtalet som ändå pågår där, någonstans. Och för att inte själva gå under som okända soldater i nyheternas skyttegravar, i meningslösa konflikter där alla är offer.

Det konstruerade åsiktskriget går att välja bort

Skyttegravarna till trots lever vi i en värld som utvecklas mycket väl på många områden, men det finns naturligtvis mer att göra. Mer att förbättra. För det behövs handlingskraft och kunskap. Nyheterna utger sig för att informera, men det gör de inte. Deras hittepåkonflikter gör oss snarast gör mindre handlingskraftiga och mindre informerade. Det finns massor av relevant kunskap och goda samtal, och om vi låter nyhetsbruset tystna blir det lättare att hitta verklig kunskap på annat håll. Vill man inte skippa nyheterna helt och hållet kan man åtminstone vinna mycket på att bli mer uppmärksam på hur man konsumerar nyheter och vad man belönar med sina klick. Det konstruerade åsiktskriget utkämpas av frivilliga. Det går att välja bort.

Skrivet av Tobias Wahlqvist och Tomas Söderlund som ligger bakom boken SKIPPA NYHETERNA med tesen att nyheterna är förenklade, spekulativa och uppstressande sagor som inte bara ger en felaktig bild av världen utan också gör oss nedstämda, pessimistiska och rädda.

🧒 Paja inte barnen med Jerka-effekten

Skådespelaren Jerka Johansson vände sig direkt till barnen och gav dem ett svavelosande brandtal om krig, svält och alla orättvisor de hade att vänta sig. Tobias Wahlqvist, aktuell med boken Skippa nyheterna, skriver om Jerka-effekten, när vi överför vår snedvridna syn på världen till barnen.

Warp NewsTobias Wahlqvist