Jag blev entusiastisk när Steven Pinkers bok The Better Angels of Our Nature kom ut hösten 2011. Jag hade själv gett ut Apokalypsens gosiga mörker två och ett halvt år tidigare, där ett huvudkapitel handlade om minskningen av våld. Krig och mord låg vid den tiden på de förmodligen lägsta nivåerna i dokumenterad mänsklig historia.

Jag hade visserligen lite svårt för Pinkers reduktionistiska världsbild, men hans slutsatser kändes rätt. Och han hade pepprat sin bok med studier och statistik.

När jag så för ett par år sedan läste Rutger Bregmans Humankind fick jag en tankeställare. Jag började förstå att Pinker ”önsketänkt” angående graden av våld i urgamla samlar- och jägarkulturer för att det skulle passa in i hans övergripande berättelse om att det är civilisationen som tyglat det själviska vilddjuret i homo sapiens. Bregmans fascinerande slutsats är nämligen närmast den motsatta: vår benägenhet att utöva våld för egen vinning – framför allt organiserat sådant – sköt i höjden när vi började bygga upp hierarkiska maktstrukturer.

Det är dock, som vanligt, inte så enkelt. Pinker har rätt i att tillvaron för en genomsnittlig människa blivit mindre blodig och våldsam under de sekler, kanske ett par millennier, vi kan överblicka och har någorlunda goda källor från. Men han går fel i sin überrationella analys när han kommer väldigt långt tillbaka i historien, till den samlar- och jägartid som rådde innan hierarkiska och avgränsande strukturer började byggas upp. Från denna arkaiska tid är de arkeologiska beläggen för hur livet levdes inte mer omfattande än att en Harvardprofessor kan tolka dem på sitt eget sätt och komma undan. Rutger Bregman visar att det finns gott om vetenskapliga invändningar mot Pinkers tes om hög mordfrekvens i de samhällen vi brukar kalla förhistoriska.

Bregman ställer filosoferna Hobbes och Rousseau mot varandra. I Leviathan förfäktade Hobbes en organiserad och kontrollerande stat som tyglar människornas lägsta drifter (”the war of all against all”). Rousseau menade att det hobbesianska samhället är onaturligt och destruktivt och att människan är i grunden god, som den svenska översättningen av Bregmans bok lyder. Föga förvånande är Bregman team Rousseau, medan Pinker är team Hobbes.

Hyllandet av Hobbes kändes inte alldeles bekvämt när jag läste The Better Angels, men jag köpte det då för att resonemanget gick ihop. Det gör jag inte längre.

Varför har våld minskat?

Hur kan då våldet ha minskat under vår senare historia? Jag tror inte det har hänt tack vare de kontrollerande maktstrukturerna utan trots dem. Drivkraften bort från våld, som fått oss att acceptera allt mindre av det, härrör inte från toppen av makthierarkin. Det var inte vanliga etiopier eller vanliga ryssar som brann för att dra i gång vår tids blodigaste väpnade konflikter. Det var inte i de amerikanska folkdjupen krav restes på att invadera Irak. Nej, vår antivålds-strävan kommer underifrån, inifrån. Med grundläggande materiella behov tillfredsställda flera gånger om har vi fått ett ökat själsligt utrymme för att återupptäcka vilka vi faktiskt kan vara och vad som är värdefullt och viktigt.

Det finns gott om moderna berättelser, eller myter, snarare, om hur frånvaron av lagar och regler orsakar kaos. Berättelserna återges ofta i kurslitteratur. Rutger Bregman går till källorna och finner att myterna läcker som såll, allihop. Verkligheten är inte så enkel, och framför allt är inte de inblandade människorna så själviska som det har hävdats. Några anslående exempel:

• Tunga och akademiskt banbrytande studier som Philip Zimbardos Stanford Prison Experiment och Stanley Milgrams experiment om lydnad byggde på manipulation och blev delvis feltolkade.
• Standardberättelsen om Påskön som ett varnande exempel, att den decimerade befolkningen skulle ha mött sitt grymma öde på grund av inneboende mänsklig själviskhet som drev ner ön i en spiral av krig och kannibalism, stämmer inte alls.
• Rapporteringen om Kitty Genovese-mordet i New York City 1964, som blev en tongivande mediastory om människans själviskhet, var hårdvinklad och delvis direkt lögnaktig.
• Flera studier har numera vederlagt den halvsekelgamla så kallade åskådareffekten, att folk skulle vara obenägna att ingripa om många personer bevittnar en person i nöd. Det är i själva verket regel snarare än undantag att åskådare ingriper när någon behöver hjälp, oavsett antal vittnen.
• ”Homo economicus”, idén att människor bara gör sådant de har något att vinna på själva, faller också platt vid granskning.

Verklighetens Flugornas herre

Rutger Bregman sågar till och med Flugornas herre. Ja, det är en skönlitterär berättelse, men den har använts i otaliga sammanhang för att visa vilka grymheter som kommer i dagen när en grupp barn får sköta sig själva. Ungefär tio år efter det att William Golding skrev sin hyllade roman inträffade verklighetens Flugornas herre i Söderhavet: en grupp skolpojkar seglade vilse i en storm och tvingades tillbringa ett år på en öde ö innan räddningen kom. När Bregman fick höra talas om det tog han reda på allt som gick att ta reda på och kunde knappt tro att denna sanna episod förblivit i stort sett okänd. Verklighetens skeppsbrutna pojkar hjälpte varandra, delade upp arbetet och hittade metoder för att undvika konflikt.

Det krävs faktiskt inte särskilt mycket eftertanke för att inse att de flesta av oss ofta vill göra gott utan uppenbar vare sig morot eller piska. Varför skulle vi annars spontant leka med barn, ordna fester eller hjälpa bilförare som kört i diket? Varför hjälpa någon i knipa överhuvud taget?

Kort sagt: Föreställningen att vi alla skulle bli Mr Hyde så snart civilisationens tunna fernissa skrapas bort är en tankekonstruktion, ett elakt idékoncept.

I den verkliga verkligheten hjälper människor varandra och samarbetar alldeles utmärkt. Det är vår natur. Undantag finns naturligtvis, men vi har en sorglig tendens att blåsa upp betydelsen av dessa.

Klarar vi oss utan överrock?

För dem som styr och ställer här i världen kan man dock misstänka att det finns starka skäl att försvara fernissa-teorin. Om inte föregivet välvilliga maktstrukturer håller ordning utbryter kaos. Den berättelsen har varit otroligt framgångsrik. Förmodligen tror en majoritet av befolkningen att den stämmer. Och de som misstänker att den kanske inte gör det vågar inte riktigt chansa på att vi klarar oss utan överrockar.

Anders Bolling