Jag har varit inblandad i att skriva en bok om nyheter. Eller, snarare, en bok om det dåliga inflytande nyheterna och vi nyhetskonsumenter har på varandra. Det blev en bok med viktiga slutsatser: att man borde skippa nyheterna. För att bli gladare. För att förskona sig själv från den toxiska pessimismen och de vilseledande förenklingarna som ligger bakom de svarta rubrikerna. Nyhetsfasta, helt enkelt. För att må bättre.

Problemet var att jag inte riktigt trodde på det själv.

Nyhetsfasta har man ju hört talas om ibland. De som talar om det brukar mena att man ska ta på sig skygglappar och undvika att exponera sig för det som är jobbigt och svårt i världen. Välja glädjen och kattvideorna i stället för krigets fasor, så att säga.

Nyhetsfasta?

Den sortens nyhetsfasta tror jag inte på. Jag är övertygad om att det i att vara människa ingår att göra sitt bästa för att förstå vad som pågår i världen och samhället, och för att kunna vara med och göra världen bättre måste man utmana sig och hålla sig à jour även med de mörka sidorna. Grejen var att Tobias Wahlqvist, bokens huvudförfattare, påstod att detta handlade om något annat: inte om att isolera sig eller sluta vara nyfiken på världen. Inte sluta engagera sig i orättvisor. Tvärtom, menade han – att kliva ur flödet är vad man behöver för att få tid och ork att fokusera på riktiga kunskapskällor, där man själv styr inriktningen och får en bättre bild av hur allt hänger ihop.

I boken SKIPPA NYHETERNA avslöjas nyheterna som en ulv i fårakläder: morbid underhållning, men förklädd till information, som ger oss en oäkta och sönderhackad bild av världen och undanhåller många av skeenden som betyder mest. Fokuset på det hyperaktuella gör att flesta reportage stirrar ut i en dimma där inget framträder, och innan den skingrats rusar de vidare någon annanstans. Nyheterna vädjar till våra sämsta instinkter, vårt sätt att konsumera dem är ett blysänke för vårt mående – och vi får aldrig nog.

Jag köpte det.

Men ändå läste jag nyheter. Ändå stannade jag kvar på Twitter, drogs med i mikrospekulationerna kring dagens snackisar och skrev trådar om vad som nog egentligen pågår i Dagestan. Visserligen hade vi i boken samlat en imponerande bevisföring för att nyheterna i praktiken bara visar oss en fragmentarisk och ganska irrelevant bild av världen, som ger oss föga hjälp att förutse utvecklingen eller fatta bättre beslut. Visserligen verkade det finnas goda belägg för att nyheternas höga tonläge och kakafoni av larm och oro stressar oss sönder och samman.

Men ändå kunde jag inte skaka av mig känslan att det inte riktigt berörde mig. För mig var det nog ändå viktigt att följa med i regeringsbildningen, elkrisen, utvecklingen i Ukraina, spänningarna i Centralasien, Trumps säkerhetsklassade dokument, inflationen, protesterna i Iran…? Man vill ju se hur det går. Och själen, den ryser ju för tomrummet.

Leva som man lär

Men någonstans vill man förstås ändå leva som man lär. När SKIPPA NYHETERNA lanserade utmaningen att avstå från nyheter i en månad för att själv få se hur det påverkar en fanns det inga ursäkter längre. Fair enough, det var en hypotes jag egentligen trodde på, den var värd att pröva, och visst hade jag en känsla av att det nog kostade en del tid att följa med i allt. Det skulle inte skada att frigöra lite tid. Och kanske skulle det bidra till bättre sömn om man inte behövde skrolla genom flödet det sista man gjorde på kvällen?

Så jag accepterade utmaningen. Jag satte upp några enkla regler för mig själv – men som skulle visa sig ha stor effekt. Alla nyhetsappar fick ryka. TV- och radionyheter, tidningar och andra ställen där nyheter finns likaså. Och alla sociala medier, som för mig varit de allra mest centrala nyhetskällorna. Ett par på förhand väldefinierade undantag tillät jag mig: två minuter varje dag att skanna av nyhetsrubrikerna på text-tv, och en kvart ett par gånger under månaden att skanna av en blogg om Ukraina. I övrigt reste jag in i nyhetsskuggan. The dark side of the moon.

Noterade redan första kvällen hur andra omkring satt försjunkna i sina telefoner och inte jag; jag kände mig mer närvarande, mindre styrd och det kändes som att tankarna fick flyga lite friare.

Redan efter några dagar blev det naturligt att undvika nyheter. Tummen ville i början söka sig till Twitterikonen på skärmen, men jag stålsatte mig och öppnade Duolingo i stället. Jag lyckades hålla mig till de planerade reglerna, avhöll mig från domedagsskrollandet och använde efter ett tag i praktiken mindre av mina infosöksfönster än jag hade gjort utrymme för. Det blev successivt lättare än vanligt att hålla den röda tråden i tankar och handlingar. Även kortare tidsfönster blev tid som betydde något och blev användbar, i stället för att försvinna i planlöst skrollande.

Läsa en bok? Ja, varför inte...

Jag frigjorde vad som till slut kändes som eoner av tid och la den i högre grad på sådant jag vill göra och mår bra av: jag läste böcker jag definitivt inte skulle ha läst annars, lärde mig en hel del ukrainska, tog fler och mer spontana sociala initiativ och etablerade vanor som tidigare känts ouppnåeliga att hålla i gång, som träning, för att ta ett par exempel. Projekt som länge legat liggande blev plötsligt gjorda. Min mobilanvändning föll kontinuerligt till en jämn och låg nivå. Det slog mig så småningom rentav att det kändes mer som semester än under semestern, fastän jag jobbade som vanligt. Förmodligen tack vare en förhöjd känsla av meningsfullhet i det jag la min tid på.

Jag förstod redan innan att jag skulle spara en del tid, men jag är förvånad över hur stor positiv skillnad jag dessutom upplevde i humör, koncentrationsförmåga och sänkta trösklar att ta itu med saker. Det känns nu som att jag klev av en berg-och-dalbana jag inte riktigt förstått att jag åkt och tog tillbaka kontrollen över min tid och mitt fokus.

Jag märkte hur jag tänkte tankegångar till slut på ett annat sätt, och genomförde uppgifter i obruten fokusering – och det var skönt. Motgångar bekom mig inte lika mycket, kanske för att jag oftare låg steget före. Jag kände mig till och med trevligare, som att jag bottnade djupare i samtalen – även om jag fick hämta stoff från böcker jag läst snarare än från sociala-medier-snackisen för dagen. Sömnen blev bättre, och jag kom på mig själv med att drömma mer livligt på nätterna.

Lägre informationstempo

Jag förde dagbok under tiden, och det kanske allra mest talande för utfallet var när jag efter avslutad fasta läste min notering från den tredje dagen: då plågades jag svårt av min ovetskap om vad som hänt sedan sist i Ukraina, och min reaktion nu i efterhand är ”efter bara tre dagar? Det händer ju ingenting av vikt på tre dagar, vilken sanslös hets efter information”. Så tydligen har jag hittat hem i ett lägre informationstempo.

Att må bättre och känna sig lugnare är gott och väl. Men är det värt det om man tappar omvärlden ur sikte? Jo, faktum är att jag nästan inte har känt mig oinformerad alls, utan det jag skurit bort upplever jag i princip är brus, spekulationer, de snabbt glömda detaljerna och stormarna i vattenglas på sociala medier. Jag har helt klart hängt med i samtalen med andra, och det verkar som att relevanta händelser hittade vägar fram till mig ändå. Fick till exempel höra att regeringsbildningen hade gått i mål. Skippade nyheterna om det, men letade upp och läste Tidöavtalstexten i original, och kände mig fullinformerad utan att behöva ta del av det stressade tonläget i medierna. Som att jag lurat systemet. Som Tobias brukar säga: ”händer det något viktigt får du veta det ändå.”

Om något känns det som att jag snarare urskilt de stora dragen bättre när det mesta av bruset reducerats bort. Det slog mig att de bestående processerna bakom rubrikerna ofta är mycket långsammare än de korta nyhetscyklerna som oftast snurrar på spekulation. Ett exempel: den pågående resningen i Iran, som jag följde på mikronivå precis innan fastan, eskalerade under månaden i några steg – strejker, massgripanden, tilltagande medierepression – men att läsa dagliga rapporter hade knappast gett en bättre förståelse utan skymt den progressionen i ett virrvarr av oro, rykten och detaljer. Det verkar som att jag, som inte spätt ut min fokuserade nyhetskonsumtion med det bruset, på sätt och vis har en klarare bild av vad som faktiskt hänt den här månaden än om jag hade vadat runt knädjupt i nyhetsflödet.

Vad är lärdomen?

Så vad är lärdomen här? Tobias call to action när han utlyste nyhetsfastan i oktober var att alla kanske inte behövde skippa nyheterna helt, men att alla har något att lära sig om sig själva genom att prova att göra det. Det skriver jag definitivt under på.

Det är nog väldigt olika hur djupt nyhetsmaskineriet har sänkt klorna i en. En del har Twitter som sitt gift. Andra klickar in på Aftonbladet varannan timme. En del har sunda beteenden från början och somliga skrollar djupare ner i mörkret än de mår bra av. Jag tror att det mest givande i min nyhetsfasta var att en större del av min tid riktades in på sådant som jag rår över, och som berör mig och min vardag på riktigt. Det är kittlande att stå i fören och speja, men det är inte därifrån man styr. Och man blir inte särskilt mycket klokare.

Att skanna av vissa definierade källor under väl definierade (och snäva) tidsfönster kändes som ett bra sätt att behålla kontrollen över konsumtionen. I stället för att kastas omkring i sinnet hit och dit till de ständigt nya brandhärdar som algoritmerna och nyhetsredaktionerna pekar ut, i ett skrolldjup som aldrig tar slut, fick jag följa mina egna tankar dit de bar mig. Så mycket i världen blir bättre, men det är lätt att tappa det ur synfältet när den samlade oron från en hel värld kablas ut inför ens ögon.

Jodå, jag provade efter ett tag att ge mig ut på Twitter igen när månaden var slut, men det kändes mest som att återvända ner i Platons grotta efter att ha sluppit ur den. Negativismen förskräckte, och fladdrigheten i innehållet kändes stressig och obekväm. Jag kommer att fortsätta att skippa nyheterna. För att få en nyktrare bild av världen och bli bättre på att göra den bättre.

TOMAS SÖDERLUND