Jag var länge en kritiker till public service. Eller – det är jag förresten fortfarande. Vad jag däremot ändrat uppfattning om är medielandskapet i övrigt. Idag tror jag att alla medier är mer eller mindre förtappade, men att det kanske ändå går att rädda public service. När det gäller de andra är jag inte lika säker.

Själva idén med public service är att se till att medborgarna får tillgång till saklig, folkbildande och granskande information av hög kvalitet, även inom smala områden och även om det inte skulle bära sig kommersiellt att producera den. Korrekt kunskap om sakernas tillstånd är demokratins utsäde, var väl tanken.

Det finns många som kritiserat public service-utbudet, på olika grunder. Somliga menar att det är för brett, för kostsamt, för lättviktigt. Andra att det har en politisk slagsida. Och vissa att det tränger undan den fria marknadens pluralism, som annars skulle säkerställa att alla perspektiv kommer till tals. Visst, man kan diskutera bredden i uppdraget och hur relevant det är att hänga på en stor överrock av rena underhållningsproduktioner utanpå den hårda kärnan – men jag ska hålla mig till att prata om nyheterna och det samhällsspeglande, för det är, tror jag, det som de flesta (även inne i TV-huset) ser som själva injektionsnålen för den där folkbildningen som ska in i samhällskroppen.

För problemet är att det är underhållning hela vägen in.

Nyheterna larmar om allt

Att nyhetsproducenter i allmänhet inte ger en rimlig bild av verkligheten är en tes jag driver i boken SKIPPA NYHETERNA. Jag tror många kan hålla med om det. Nyheterna kastar sig hetsigt runt och larmar om allt som för tillfället går åt fanders någonstans. Allt däremellan försvinner i tystnaden.

Anledningen till att nyheterna är som de är, är att vi är som vi är. Vi dras av naturen till det som händer nu, det som överraskar och chockerar och det som är en bra, lättbegriplig story. Vi fångas av faror och drama, och vi tar nyheterna på större allvar om de lyckas stressa upp oss. De flesta nyhetsproducenter gör skräckunderhållning av nyheterna av det enkla skälet att det ger fler läsare, lyssnare och tittare. Konsekvensen är att nyheterna inte bara ger dålig information. De gör oss även pessimistiska, uppskrämda och mer impulsstyrda (vilket jag fördjupar och styrker i boken).

Om nu korrekt kunskap om sakernas tillstånd verkligen är demokratins utsäde, vad får man då skörda från det utsädet, kan man fråga sig?

I juni i år publicerades en forskningsöversikt om public service som inte hittade något stöd för en vänster- eller högervridning hos public service – däremot en tydlig medievridning: precis som andra nyhetsproducenter gynnar man aktörer, frågor och problemformuleringar som stämmer med vad medielogiken i övrigt prioriterar. Slutsatsen blev dessutom att journalistiken i SVT och TV4 har blivit mer lika över tid, och att de offentliga och privata nyhetsmedierna växelverkar för att stimulera nyhetsanvändningen i befolkningen.

De verkar vara samma skrot och korn helt enkelt, alla som står vid det löpande bandet i nyhetsfabriken, oavsett var de tar sin finansiering – och public service skruvar sina nyheter med samma verktyg som de andra. Inte för att vinkla, men för att engagera.

Skulle vi klara oss utan public service?

Om public service är lika dåliga som de andra – skulle vi klara oss bättre utan? Nja. Kanske skulle vi få ett lika stort utbud av nyheter ändå (på gott och ont)? I USA fungerar det hyfsat. Där finns en rikedom av medier, både ganska bra och rent bedrövliga. Skillnaden är att vi är ganska få i det här språkområdet, underlaget för att rapportera om världen är mycket mindre.

Ett belysande exempel är Wikipediaavdelningen ”Current Events”, där aktuella händelser och pågående förlopp länkas samman med Wikipediaartiklar som ger bakgrund och fördjupning. Den engelskspråkiga fungerar utmärkt. Den svenskspråkiga versionen för en tynande, sporadisk tillvaro. Underlaget är alldeles för litet.

Men oavsett – ett rimligt public service borde inte spela med i det fördummande mediespelet.

Nyheterna i allmänhet kommer bara bli bättre om vi blir bättre. Om vi lär oss att gemensamt beställa nyheter med nykter eftertanke och analys hellre än sådana som kittlar vårt sinne för drama. Det kanske händer så småningom, but don’t hold your breath; man får inte glömma att underhållning också är ett centralt behov för oss. Vi behöver få stimuleras av dramatiska berättelser. Problemet är inte underhållningen som sådan, utan de grumlade gränserna mellan den och folkbildningen som gör att vi tror att vi lär oss om världen medan vi matas med hotfullt trams.

Här någonstans finns ett väldigt lämpligt uppdrag för en bättre fungerande public service. De måste bli tråkigare. Tråkigare än alla de andra. Så tråkiga att klockorna stannar. Bara så kan de rättfärdiga sin existens.

I idealfallet har public service en unik röst. Den gör större nytta ju mindre den konkurrerar med andra. Då slösar den inte resurser på att skapa ett utbud som ändå skulle finnas, då använder den inte skattemedel för att slå undan benen för fria medier. Public service ska tjäna allmännyttan, och på ett område som är kritiskt för demokratin, där våra egna instinkter leder oss fel och alla andra aktörer är förtappade skulle de kunna göra skillnad på riktigt.

Tråkigare nyheter skulle engagera färre, men public services roll borde inte vara att skapa engagemang. Det gör ju redan alla andra, för det är det som vi efterfrågar. Public service borde ge oss det vi inte ropar efter – men behöver.

Så hur borde det se ut i praktiken?

Man vet inte vad som hänt förrän i efterhand

Public services nyheter borde återge vad som hänt och vad vi vet så värderingsneutralt som möjligt. Kvalitetssäkrad information. Problemet – och ett av de mest besvärande problemen med nyheter generellt – är att man inte kan kvalitetssäkra förrän man vet vad som egentligen hänt, och man vet inte vad som har hänt medan det fortfarande händer. Men det är då det är en nyhet.

Det allt kokar ner till – det som får nyheterna att stressa oss, det som gör att det ofta blir fel och det som gör att nyheterna mer består av spekulation än substans – är det uppskruvade tempot. Det gör att nyheterna konkurrerar om att vara först, inte om att vara bäst, och att i princip all rapportering sker inifrån en ännu ogenomtränglig fog of war.

Det är också fokuset på att alltid uppehålla sig vid det allra senaste som lurar oss att sitta och uppdatera nyhetssidorna en gång i halvtimmen. Man vill vara med när det händer, vid frontlinjen, för allt medierna signalerar är att det som senast poppade upp på radarn alltid trumfar allt annat. Nyhetsproducenterna möter vår naturliga nyfikenhet med att livesända, fast ingen ännu vet mer än vad som tar 30 sekunder att redogöra för. Ändå livesänder man timme efter timme. Inte underligt att det spekuleras, inte underligt att det urartar till fiktion när ingen vet vad som är fakta. Då är det lätt att inbilla sig att Putin blir avsatt snabbare om man reloadar sidan lite oftare. Tyvärr är det ju inte så det fungerar.

Långsammast är inte så illa

Ett bättre och rimligt public service borde inte rapportera snabbast. De borde inte ens försöka. De borde göra en poäng av att vara långsammast, i lugn och ro ta reda på vad man verkligen vet och först därefter publicera. Det skulle sända oss en välbehövlig signal. Vi måste inte ta del av nyheter i realtid. I själva verket kan man formulera en sorts nyheternas osäkerhetsprincip: ju närmare realtid vi följer världen i, desto sämre informerade blir vi.

I min vision skulle såväl nyhetsprogrammen som de dagsaktuella debattformaten lyftas ur tablån helt, och ersättas med ett program i stil med årskrönikan som brukar publiceras runt nyår. Fast månadsvis, eller kanske på tvåveckorsbasis. Utredande, sakligt sammanfattande, retrospektivt. När dimman har lättat och man faktiskt vet vad som hände. I stället för ett Aktuellt: ett Verifierat.

Tråkigare. Men sannare. Ett ankare i verkligheten. Det skulle nog också kunna kosta mindre, och kanske skulle medel i stället kunna ges till landsortstidningar för att publicera innehåll utan betalväggar. Men det är en annan fråga. Huvudpoängen är att när andra medier går bananas, som de gör, skulle man i min vision kunna söka sig till SVT och SR för att få en bild grundad i verkligheten som motvikt. Slow and steady wins the race, som sköldpaddan i Aisopos fabel.

TOBIAS WAHLQVIST med hjälp av Tomas Söderlund

Köp boken SKIPPA NYHETERNA här.