🏳️‍🌈 Många politiska bakslag är en illusion

Något håller på att gå sönder, hävdas det ofta. Men stämmer det? I decennier har invandring ökat, utan att främlingsfientligheten tilltagit. Synen på jämställdhet, homosexuellas rättigheter, våld och orsaker till brottslighet har förskjutits kraftigt i människorättslig riktning.

Anders Bolling 26.sep.20225 min read

Dela artikeln

Det politiska landskapet och stämningsläget i Sverige och andra västeuropeiska länder blir alltmer likartat. Det är ingen nyhet att många inom det som skulle kunna kallas den liberala eliten uttrycker oro för de bakåtsträvande och antidemokratiska tendenser de tycker sig se.

Vad menar jag med den liberala eliten? Definitionen inte är glasklar, och en del av poängen med denna krönika är att vad som är liberalt förändras över tid.

Men låt oss definiera den så här: De representanter för det politiska systemet och medievärlden som ännu upplever att de står för om inte en konsensus så i alla fall en brett överenskommen berättelse om hur samhället i stort bör skötas och vad som är viktigt och mindre viktigt. Alltså den apparat som med en engelsk term brukar kallas mainstream.

Det spelar mindre roll om dessa representanter kallar sig – och nu refererar jag till allmänna västliga begrepp – socialdemokrater, socialister, liberaler, kristdemokrater eller konservativa.

Håller något verkligen på att gå sönder?

När man tar del av lägesbeskrivningar från denna mainstream kan man få intrycket att något håller på att gå sönder. Inte sällan formuleras det på ungefär det sättet. Och det gäller inte bara Sverige utan hela den så kallade västvärlden.

Jag tvivlar inte på att de som säger så är uppriktigt oroade över att något värdefullt som vunnits riskerar att förloras. Men det är på flera sätt ett snävt sätt att beskriva vad som pågår.

Dels förändras allting hela tiden. Det är tillvarons natur.

Dels är det inte rättvist att oreflekterat beskriva förändring (vilken alltså ständigt pågår) som destruktiv. I så fall har all tidigare samhällsomdaning varit destruktiv.

Dels – och här kommer det som förmodligen överraskar nämnda elit mest – förskjuts definitionerna av vad som är liberalt, radikalt, konservativt och ”extremt” (en överanvänd term) så mycket över tid att etiketterna inte skulle gå att känna igen för en person från 60- eller 70-talet som besökte vår tid – och förskjutningen går i liberal riktning. Detta är belagt i forskning. (Den som lägger stark politisk laddning i begreppet liberal kan i stället tänka på riktningen som människorättslig.)

Den liberala hållningen vinner mark

Förskjutningen går för långsamt för att debattörer ska lägga märke till den, men efter hand blir den väldigt stor.

För tre år sedan publicerades en studie i Nature human behaviour som beskriver hur attityderna i olika värderingsfrågor har förändrats över tid i Sverige, Storbritannien och USA. Slutsatsen var att den liberala hållningen vinner mark på ett närmast obevekligt sätt.

Särskilt snabbt liberaliseras synen på homosexualitet, jämställdhet, barnaga och segregation. Positionerna är mer låsta när det gäller abort och dödshjälp. Det har sin förklaring:

De liberala, eller progressiva, är de som driver på för fri- och rättigheter av olika slag. De konservativa följer så småningom efter, som ett slags samhällets släpankare. Men det är framför allt när värdeargumenten handlar om rättvisa och om att inte skada som de konservativa låter sig övertygas. De senare skulle även ta intryck av argument om lojalitet, auktoritet och renhet, men eftersom sådant inte biter på den liberala gruppen har dessa argument ingen betydelse för hur attityderna förändras i samhället i stort.

För den som studerar trender är det inte svårt att hitta belägg för att det är så här.

Invandringen har ökat, men inte främlingsfientligheten

I väst har invandringen ökat i decennier utan att främlingsfientligheten tilltagit, tvärtom. Synen på jämställdhet, homosexuellas rättigheter, våld som konfliktlösare och orsaker till brottslighet har förskjutits kraftigt i människorättslig riktning.

Globalt syns förskjutningen bland annat i World Values Surveys mätserie. I Sverige syns den i SOM-institutets attitydmätningar.

I USA är opinionsinstitutet Pew en guldgruva. Där kan man exempelvis se att stödet för homosexuellas rätt att gifta sig ökade från 37 till 62 procent på bara tio år. Där framgår också att attityden till invandring vände totalt mellan 1994 och 2017 från att två tredjedelar såg det som ett problem till att två tredjedelar nu ser det som en tillgång.

Andra mätningar visar att amerikanernas stöd för dödsstraff nu är på sin lägsta nivå hittills (även om den ännu framstår som hög från svensk horisont).

Tendensen åt det liberala (eller människorättsliga) hållet syns för övrigt även i länder där utgångspunkten är betydligt mer konservativ än i väst, som Ryssland, berättade Pontus Strimling, en av forskarna bakom studien, när jag intervjuade honom 2019.

Dagens konservativa är mer liberala än gårdagens liberaler

Den åsiktsförflyttning som ägt rum betyder att dagens konservativa är mer liberala än gårdagens liberaler i många frågor. En genomsnittlig sverigedemokratisk väljare har i dag förmodligen ungefär samma attityder i frågor om jämställdhet och sexualitet som en genomsnittlig moderat eller socialdemokrat för 20-30 år sedan. Kanske rent av i frågor om invandring.

Enligt Strimling kommer de konservativa partier som finns om 20 år att vara mindre konservativa än de som finns i dag, precis som dagens är mindre konservativa än för 20 år sedan.

Nature-studien har beskrivits som banbrytande. Jag anser att den är ett otvetydigt belägg för framsteg. Men det vore en överdrift att påstå att den fått miljoner att se utvecklingen med nya, mindre ängsliga ögon. Varje tid har sina referenser.

Skillnaderna mellan människor med olika politiska etiketter är små

En personlig reflektion, slutligen: I det som betyder något, det vill säga hur man faktiskt lever sitt liv, inte vad man skriver på Twitter, är skillnaderna mellan människor med olika politiska etiketter små. Där skillnader finns kan det inte sällan vara så att den som säger sig vara liberal i praktiken beter sig mindre tolerant och mer inskränkt än den som säger sig vara konservativ.

De åsikter vi pekar ut som skiljelinjer mellan olika politiska läger handlar till stor del om att identifiera oss med det läger där vi av olika sociala och kulturella skäl känner oss hemma. Diskussioner som slutar i osämja byggs ofta mer upp av vad vi lärt oss att intellektuellt betona än av en genuin och uppriktig beskrivning av hur vi faktiskt förhåller oss till homosexuella, invandrare eller det motsatta könet i verkliga livet.

Anders Bolling