Det finns en skillnad mellan optimism och pessimism som ofta går förlorad i den gamla liknelsen att optimisten ser glaset som halvfullt och pessimisten ser det som halvtomt. Det är att optimistens blick skiljer sig från pessimistens i ett grundläggande avseende: optimisten ser vad man skulle kunna göra med det halvfulla glaset, vad det kan användas till och vem som kanske skulle behöva litet vatten just nu. Att det går att vattna blommor med det, eller kanske använda det för att bland saft och sälja.

Optimistens blick stannar inte på samma sätt som pessimistens.

Optimisten vilar nämligen i en annan kunskapsteori, där sakernas ordning inte är given och där horisonten ligger litet längre bort. Optimisten ser glaset som en del av ett nätverk av möjliga aktörer och handlingar och inte som ett isolerat glas med vatten. Pessimistens blick skär världen i små bitar och förlorar hoppet inför var och en av dessa små bitar, utan att se hur de kan fogas samman och användas för att skapa en bättre framtid eller en ny idé.

Den här skillnaden mellan optimism och pessimism går också förlorad när vi jämför dessa två olika strategier som om de endast handlade om sannolikhetsbedömningar. Kommer det att regna imorgon? Pessimisten säger, kanske baserat på meteorologiska prognoser, att det är mycket sannolikt att det kommer att göra det, medan optimisten säger att det nog inte är särskilt stor risk.

Men de svarar inte på samma fråga.

Pessimisten svarar på frågan om det kommer att regna, och om det gör det stänger det ned alla möjligheter som morgondagen skulle kunna innehålla – optimisten svarar i stället på frågan om dessa möjligheter, och säger att det inte är särskilt stor risk att ett regn skulle betyda att vi behöver ställa in våra planer.

Optimisten placerar sig längre fram i tiden och löser eventuella utmaningar i huvudet, medan utmaningarna fryser pessimisten och får henne eller honom att stanna upp helt.

Det är inte en trivial skillnad, det handlar inte bara om att se möjligheter – det handlar om hur vi bedömer världen. Om vi bedömer den i större sjok som kan organiseras efter de mål vi ställer upp, eller om vi fokuserar på enskilda händelser och fakta som skulle kunna sätta stopp för våra förhoppningar.

Pessimisten påminner om en person som ger upp när hon ställs i schack i mitten av ett parti, som endast ser attacken och problemet, men inte att det finns kombinationer och möjliga drag som kan vända partiet.  

Optimistens problem blir emellertid att avgränsa möjligheterna, att se partiet i sin helhet men inte heller hoppas att det kommer nya pjäser från yttre rymden eller att motståndarens kung skall ramla av brädet av hög ålder.

Optimistens blick måste omfatta möjligheterna, men utesluta det fåfänga och ouppnåeliga.

En del av detta handlar om tidsperspektivet. Optimistens blick är längre, sträcker sig djupare in i tiden, än pessimisten. Pessimisten ser i sekunder, medan optimisten kan se i timmar, dagar eller år – beroende på problemets natur. Optimistens halvfulla glas kan kanske fyllas på snart, det finns kanske mer vatten att hämta, men pessimistens glas är fruset i tiden, halvtomt och oföränderligt.

Optimisten och pessimisten förstår alltså världen i olika tids- och rumsdimensioner, och det är detta som går förlorat när vi låtsas att de ser samma glas och bedömer det olika.

Hur kan vi använda detta i vår vardag? Vad kan vi göra annorlunda? Går det att öva upp en optimistisk blick? Absolut – och det är inte särskilt svårt. Rita upp ditt problem på ett stort vitt papper och rita sedan upp kontexten och pröva sedan att undersöka det med nya frågor, som: var är det inte längre ett problem? Och när upphör det att vara ett problem?

Optimistens blick fordrar att du tar dig ur pessimistens frusna tunnelseende och tar ett par steg tillbaka, andas ut och sedan fortsätter schackpartiet, tar en klunk vatten och utforskar möjligheterna långsamt och metodiskt – för de finns alltid där, i rätt upplösning och perspektiv.

Läs också: Optimismens strategier