Hur ser morgondagens skola ut? Trots att skolan rankas som en av de viktigaste politiska frågorna av väljarna råder en påfallande idéfattigdom om man lyssnar på den skolpolitiska debatten. Hur kunskaper ska mätas och betyg sättas tycks mer intressant än vad som faktiskt ska läras ut. Diskussionerna är långa om vem som ska ha rätt att driva en skola och hur den ska finansieras. Men varför finns skolan? Vilket syfte fyller den? Hur kan den bäst förbereda eleverna för framtiden? De frågorna saknas nästan helt.

I väntan på ett franskt tåg kliver jag in i en presskiosk och hittar genast mer food for thoughts. Magasinet Kaizen har lånat sitt namn från den process som främst associeras med Toyotas tillverkning, och som på japanska lär betyda ungefär att sträva efter kontinuerlig förbättring. I just det här numret tar man sig an skolan, eller snarare frågan om ”utbildning eller lärande”? Redan det är en intressant fråga, vad är det egentligen vi vill uppnå?

Dagens skola är ett relativt nytt fenomen

Skolan som den ser ut idag – klassrum, lärare, skolböcker – är ju ett relativt nytt fenomen. Däremot har barn förstås i alla tider lärt sig saker. Främst genom att delta i det liv som pågick omkring dem. Att tidigt få följa med mamma, pappa och syskon i deras dagliga sysslor och lära sig ta hand om barn, laga mat, odla, jaga, bygga och så vidare. Idag förknippas det sättet att leva med fattiga samhällen där föräldrar inte har råd att skicka sina barn till skolan och där barnen tvingas arbeta hårt från späd ålder. Det är givetvis inget att sträva efter. Men skolan som institution tål också att granskas. I grund och botten handlar det ju om en miljö där barn under sina tio kanske mest formativa år ska placeras i en grupp tillsammans med tjugo eller trettio andra personer av exakt samma ålder och sedan lära sig främst genom att läsa böcker och lyssna till en lärare. Utbildningen sker relativt isolerat från samhället i övrigt och från andra åldersgrupper. Det är ett ganska märkligt sätt att skaffa sig kunskap sett ur ett historiskt, mänskligt perspektiv. Kanske är det också det bästa sättet att förbereda sig inför ett vuxenliv i dagens högteknologiska samhälle. Men frågan måste få ställas om det finns utrymme för just kontinuerlig förbättring.

YouTube-lärare

Vilka idéer lyfts då i Kaizen? En artikel handlar om lärare som utnyttjar Youtube och Tiktok för att nå ut till fler; de blir ett slags utbildningsinfluencers. Vi har idag fantastiska möjligheter att låta de allra skickligaste pedagogerna nå ut till många tusentals elever, i stället för de 25 som skulle vara det vanliga fallet.

Ett temablock handlar om att skapa bättre kontakt med naturen, något som knappast främjas av det traditionella klassrummet. Det kan till exempel handla om undervisning utomhus för att främja observationsförmåga, kreativitet, rörelse och välbefinnande. Barnens behov av ”aktivitet, rörelse eller kontemplation kan lättare respekteras” när utrymmet inte begränsas av skolans väggar, menar en pedagog. Att lära sig matematik eller historia genom att själv få känna, titta, prova och röra sig kan ge ett flerdimensionellt komplement till läroböcker. Men det kräver förstås mer engagemang från lärarens sida än att bara förlägga den vanliga katederundervisningen utomhus.

Meditation i skolan?

Självkännedom och välbefinnande är ett annat tema som behandlas i artiklar om yoga, meditation och konst som en del av undervisningen. Den traditionella skolans fokus ligger på kunskapsinhämtning och att förbereda sig inför ett framtida arbetsliv. Men om vi tillbringar största delen av vår vakna tid från barn till vuxenblivande i just skolan kanske också frågor om hur man utvecklas som människa borde få större utrymme? Kompetens, anställningsbarhet och så vidare är nog så viktigt. Men hur förbereder man sig för ett gott liv?

Hur skolan kan främja samarbete är en annan fråga som lyfts. Här ligger fokus på hur eleverna kan utveckla gemenskap. Men som jag antydde ovan tror jag också att vi behöver fundera över hur skolan – eller hela samhället – kan främja mer kontakt också över generationsgränser. För visst är det lite konstigt med alla dessa åldersfack som vi skapar där förskolebarn placeras för sig, grundskolebarn för sig och i andra änden åldringar för sig? Kan det finnas modeller för att överbrygga de klyftorna?  

Ska barn undervisas hemma istället?

Olika alternativa undervisningsformer, däribland hemundervisning – eller kanske snarare icke-skolförlagd undervisning – är ytterligare ett temablock. I bästa fall kan den vara ett exempel på hur barn just kan integreras i samhället omkring dem och lära sig genom att faktiskt delta i det ”verkliga livet”, snarare än i en konstruerad undervisningssituation.

Som sagt, kanske ska detta mer ses som frågor för att påbörja ett samtal, snarare än färdiga svar. Men jag tror att det finns otroligt mycket att vinna på att vi för ett öppet och frimodigt samtal kring skola och lärande. Det finns uppenbara problem idag: elever som går ut skolan med bristande kunskaper, som mår psykiskt dåligt, som inte passar in i den skola som erbjuds.

Förberedelse för en okänd framtid

Och det finns spännande möjligheter att testa: Digital teknikens potential skulle kunna utnyttjas betydligt bättre. Att våga testa olika undervisningsmodeller och experimentera mer skulle kunna släppa loss våra kreativa resurser. Jag tror att det behövs. Hur förbereder man sig för en framtid som till stora delar är okänd? Hur bidrar man till att förändra världen till det bättre? Hur skapar man verktyg för ett gott liv? Skolan skulle kunna spela en viktig roll i allt detta, om vi vågar tänka nytt.

Maria Eriksson