Senare fick jag höra att fel person hade blivit inbjuden. Talarna på konferensen var akademiker och journalister, alla de bästa inom sitt område. Men mannen som stod där framme var en relativt okänd engelsk litteraturvetare. Eller var han kanske lärare i latin? I pausen efteråt viskades det om att ett misstag gjorts. Någon av konferensens arrangörer hade lyckats bjuda in en namne till den person som egentligen var avsedd att stå där.

Efter djuplodande redogörelser för tidiga civilisationer och forskning om babyloniska städer, gjorde nog hans föredrag ett ganska medelmåttigt intryck på de flesta. Men jag fick mig en verklig tankeställare.

Han inledde med att berätta om en middag hos en vän. Om hur vännens dotter – kanske fem år gammal – kommit och sökt sin pappas uppmärksamhet och om den kärlek och det uppriktiga intresse som fadern visat sin dotter. Vad han i övrigt talade om minns jag inte exakt. Men poängen var denna: hårda ord, konflikter, krig, listan på ont vi människor tillfogar varandra kan göras lång. Men vi har också möjlighet att ändra på det. Att göra gott. Varför fokuserar vi inte mer på hur vi kan vara goda medmänniskor? Hur vi kan visa varandra mer uppmärksamhet, tillgivenhet och kärlek?

Drömma om en bättre värld

Det kan förstås låta naivt. ”Varför kan inte alla vara snälla mot alla? Varför finns det krig?” Som ett barn som inte förstår hur världen fungerar. Men om vi vänder på det: varför ska vi ta för givet att ondska är ett självklart inslag i världen? Varför inte åtminstone drömma om, och sträva efter, en bättre värld?

Det var något i det uppriktiga sätt som han berättade den här historien som gjorde att det inte alls lät naivt. Tvärtom framstod allt det andra som avhandlades under den där konferensen – världsläget, realpolitik – som futtigt. Är inte det här uppgiften? Att bidra till att göra vår tillvaro här på jorden lite bättre?

Boken The Better Angels of Our Nature (Viking Books) av Steven Pinker, som publicerades för ungefär tio år sedan, argumenterar dessutom för att det inte alls är omöjligt att tänka sig att vi människor faktiskt kan bli bättre på leva tillsammans på ett fredligt sätt. Vi har skapat olika institutioner som gör att vi kan lösa konflikter vid förhandlingsbordet, snarare än med våld. Och vi har i allt större utsträckning kommit att omfatta värderingar som innebär att människor ska behandlas likvärdigt oavsett varifrån de kommer eller vilka de är och att våld och kränkningar är fel.

Det finns skäl för optimism

Kritiker kan peka på en rad bakslag eller diskutera huruvida vi rent statistiskt faktiskt ser en minskning i antalet människor som dör i krig över tid. Men poängen är att det finns tillräckligt med goda exempel för att säga att det går att förbättra vår tillvaro här på jorden. Det finns skäl för optimism.

Institutioner och samhällets värderingar är viktiga. Men ytterst har var och en av oss ett ansvar. Att man som enskild person faktiskt kan göra skillnad – och att träffa personer som gör det i sin vardag – är nog det som får mig att känna mest tillförsikt inför framtiden. Jag tänker på killen i vakten på ett kontor jag besöker ibland som alltid tar emot folk med världens största leende, som jag är säker på sprider sig som ringar på vattnet genom byggnaden. Eller min 80-åriga gamla pianolärare som tyckte det var helt självklart att ta emot ensamkommande, tonårig flyktingkille från Afghanistan i sitt hem när han behövde någonstans att bo. Eller personer som dedikerar hela sitt yrkesliv åt att försöka hitta bot på sjukdomar som drabbar många.

Vem inspirerar dig?

Det är personer som inspirerar mig, och som väcker frågan: vad kan jag själv göra för att bidra? Så: Vem inspirerar dig att göra något bra? Och vad gör du?

Maria Eriksson