Du kanske minns Bregmans viktiga bok Utopia för realister från 2017, där han pläderar för basinkomst, fri migration och andra stora idéer som han menar skulle kunna skapa en mer jämlik och blomstrande framtid.

Nu undersöker han alltså människans innersta väsen. I nya den nya boken Humankind går Rutger Bregman tillbaka till ikoniska kulturella sanningar och gräver i vad som egentligen hände bakom exempelvis romanen Flugornas herre, varför Stanford Prison Experiment fick ett sådant enormt genomslag och vad som skedde bakom kulisserna på det legendariska Milgrams lydnadsexperiment 1963.

Den gemensamma nämnaren, visar författaren, är att människan kan gå ganska långt om hon blir beordrad. Men i grunden finns alltid en oerhört stark drivkraft av gemenskap, solidaritet, samarbete och välvilja. Till och med hemska handlingar förklaras med att personen trodde att hen gjorde någonting gott för mänskligheten.

Rutger gör verkligen sin research – han söker upp vittnen, anteckningsböcker och videoinspelningar som berättar något helt annat än den uppskruvade mediala dramaturgin har fått oss att tro under alla dessa år. Vi exponeras för ärelystna forskare som med påtryckningar iscensatt sina studier, och journalister som bekvämt utelämnar detaljer som inte passar in i sina färdigvinklade narrativ om mänsklighetens mörker. Även ”the bystander effect” avlivas effekt.

Det här är en bok som brutalt gör upp med vår onödigt låga tilltro till oss själva.

Sammanfattningsvis: vi har inte kommit så här långt trots vår inneboende ondska, utan tack vare vår inneboende godhet och vår unika förmåga att samarbeta.