På en industrikonferens 1965 fick Bob Noyce publiken att dra ett kollektivt andetag av förvåning. Noyce var en av uppfinnarna bakom den integrerade kretsen, mikrochipet, gjort av kisel vilket gav Silicon Valley sitt namn.

Det var nödvändigt för honom att på något sätt chocka publiken och rycka tillbaka initiativet som Fairchild Semiconductor hade börjat tappa till uppstickaren Motorola.

Även om det var nödvändigt, var det mycket vågat.

För vad Noyce meddelade var att Fairchild skulle sänka priset på integrerade kretsar dramatiskt. Till och med lägre än vad det kostade att tillverka dem.

Att sälja något för lägre pris än det kostar att tillverka dem är vanligtvis inte en vinnande strategi, men Bob Noyce visste något som de andra inte visste.

Han visste att kostnaden för att tillverka kretsarna snart skulle sjunka så mycket att de återigen skulle göra vinst på dem.

Det kanske andra också förstod, men Noyce visste precis när kostnaden skulle sjunka och hans prissänkning var därför inte en vild chansning. Den var en kalkylerad risk.

Det Bob Noyce kände till, som publiken inte gjorde, var det som idag kallas Moores lag.

Då, 1965, hade lagen ännu inte ett namn, för den hade precis blivit formulerad och ingen visste ännu om den fungerande för att se in i framtiden.

Anledningen att Bob Noyce kände till Moores lag var att han jobbade ihop med dess skapare, Gordon Moore.

En artikel i tidningen Electronics blir världens mest berömda framtidsspaning

Samma år bad tidningen Electronics Moore att skriva en framtidsspaning. Föga anade de, eller Moore för den delen, att det skulle bli den mest berömda och precisa framtidsspaningen någonsin.  (Och det var inte rubriken som gjorde artikeln berömd: "Cramming more components onto integrated circuits.”)

Det Moore försökte förmedla i artikel var att kretsarna skulle bli billigare:

“I was just trying to get the idea across that these complex circuits were going to make the costs of transistors and other components much cheaper,” har han sagt i efterhand.

För att visa det granskade han hur många transistorer kretsarna de tillverkade hade innehållit och vad de kostat och lade in det i en graf.

Grafen visade att sedan 1959, när Fairchild kommit ut med sin första integrerade krets, hade antalet transistorer dubblat varje år, utan att kostnaden för kretsen ökat. 1, 2, 4, 8, 16, 32 och 1965 var antalet transistorer uppe i 64 stycken.

Moores lag visar på en exponentiell utveckling

Det var inte den delen av grafen som blev Moores lag, det var fortsättningen på den. Han drog ut den ytterligare tio år, till 1975, och förutspådde att antalet transistorer skulle fortsätta att dubblas utan att kostnaden ökade.

“Certainly over the short term this rate can be expected to continue, if not to increase. Over the longer term, the rate of increase is a bit more uncertain, although there is no reason to believe it will not remain nearly constant for at least 10 years.”

När en utveckling är exponentiell blir talen efter några dubblingar extremt stora. Redan 1975 menade Moore i sin artikel att antalet borde vara uppe i 65 000. Det faktiska antalet blev 65 536. Sedan 1971 har antalet transistorer dubblats vartannat år. 2017 var antalet uppe i 19,2 miljarder.

Att förstå Moores lag är att förstå framtiden

Det häftiga är inte exaktheten i förutsägelsen, utan vad man kan förutse om man förstår vad det innebär. Michael Malones beskriver artikeln och grafen i the Intel Trinity:

“...if they were astute enough to study the line on the graph and understand its implications, it would have made their hair stand on end… and shown them the path to becoming billionaires.”

Om du hade läst Moores artikel 1965 och verkligen förstått vad det innebar och agerat och investerat därefter hade du varit världens rikaste person, eller ditt företag världens största.

Det går inte att förutspå framtiden, men genom att förstå Moores lag och exponentiell utveckling kommer du så nära man kan.

Allt digitalt vi har runt omkring oss är möjliga tack vare denna utveckling. Konsumentelektronik, superdatorer, hemma-PC:n, mobiltelefoner, internet, smartphones, big data, augmented reality, drönare och virtual reality.

Du kan inte exakt förutspå framtiden, men förstå den tillräckligt bra för att vara med och skapa den

Genom att förstå Moores lag kan man inte förutse exakt vilka prylar som kommer slå igenom, men man kan förstå vad som är möjligt att uppnå.

Du kunde inte 1990 veta att Apple skulle lansera en iPhone 2007 och att flera miljarder människor några år senare skulle gå runt med motsvarande en superdator i fickan. Men du kunde förstå att något liknande var möjligt och med den kunskapen kan du vara med och skapa framtiden.

Det var också den förståelsen som gjorde det möjligt för Bob Noyce att sänka priset innan kostnaden hade sjunkit. Han visste att han inte skulle behöva vänta tio år, utan att kostnaden för samma produkt inom två år skulle vara hälften. Konkurrenterna förstod inte det utan låg kvar med sitt höga pris.

Är Moores lag en förutsägelse eller en självuppfyllande profetia?

Det har debatterats om Moores lag är en förutsägelse eller en självuppfyllande profetia. Jag skulle säga att den är både och, men mer självuppfyllande profetia än förutsägelse.

Det var, och är, Moores eget bolag, Intel, som mer än någon annan har sett till att Moores lag är sann. De har ständigt pressat utvecklingen framåt och ungefär vartannat år komma ut med en dubbelt så kraftfull produkt.

Det visar att utveckling inte är automatisk. Någon måste skapa den. Intel var och är hårt pressade att hålla Moores lag vid liv, vilket gör att de gång på gång skapar just den utvecklingen.

Gordon Moore visade i sin artikel vad som var möjligt. I Intel såg han till att det blev så.

Mathias Sundin