Tack till alla i Warps community som röstade fram detta ämne för granskning och sedan bidrag med crowdfunding så vi kunde genomföra den.

Warp News och The Progress Network

Denna granskning är en samarbete mellan Warp News och The Progress Network.

The Progress Network bygger en idérörelse som talar om en bättre framtid i en värld dominerad av röster som pratar om en sämre framtid. De har ett nyhetsbrev, What Could Go Right?

Warp News har också ett nyhetsbrev, med faktabaserade optimistiska nyheter om teknik, vetenskap och mänsklig utveckling.

Du kan prenumerera - gratis - på båda våra nyhetsbrev här:

Introduktion

”Vi är inne i det sjätte massutdöendet.”
”Den sjätte massutrotningen har börjat”.

Sådana påståenden upprepas så ofta att de blivit till sanning.

Men de är inte sanna.
Det pågår inget sjätte massutdöende.
För många arter har en negativ utveckling vänt.

Frågan är emellertid komplex. Bestånden av många arter har minskat kraftigt, och det är ett problem att ta på stort allvar.

Människan har gjort sig skyldig till många utdöenden genom historien. I dag är vi betydligt klokare, och stödet för att bevara biologisk mångfald är starkt. Vi har lärt oss hur vi ska lösa problemet och skydda jordens arter.

"Hälften av alla arter har redan dött ut"

En av världens mäktigaste politiker sveper med ena handen mot publiken i konferensrummet – den andra handen har han i fickan – och säger, liksom i förbigående:

”Titta på vad som händer med arterna. Hälften av alla arter har redan dött ut.”

John Kerry är Biden-administrationens klimatgeneral, med en plats i USA:s nationella säkerhetsråd. Det var under Davosmötet i januari i år han kom med sitt chockartade påstående om ett massivt utdöende. Han klämde in det när han sökte stöd för att investera tolv tusen miljarder dollar i grön energi för att klara 1,5-gradersmålet.

Klimatfrågan och artutrotning anses höra ihop. Vi ska återkomma till det.

Vi lever i en tid när människan kan påverka naturen mer än någonsin. Vi lever också i en tid när medvetenheten om att människan kan påverka naturen är större än någonsin.

Oro över att vi skadar djur och växter mer än vi borde är mer regel än undantag. Kanske är det så främst i rika länder, men mätningar visar att det är en allmänmänsklig känsla.

På 1990-talet började en del biologer och agendasättare hävda att vi är i, eller är på väg in i, det ”sjätte massutdöendet”. Begreppet bygger på att man brukar tala om fem tidigare massutdöenden i jordens geologiska historia, varav det senaste ägde rum för 65 miljoner år sedan.

Detta sjätte massutdöende, om det är riktigt, vore av naturliga skäl det första där människan är orsaken. Man skulle därför kunna tala om den första massutrotningen.

Är jordens flora och fauna närmare kollaps än någon gång sedan dinosaurierna försvann? Pekar kursen dit? Eller är det vår ökade uppmärksamhet på naturen som får oss att se det så? Har John Kerry på fötterna när han påstår att hälften av alla arter dött ut?

I den här granskningen ska vi reda ut dessa och andra frågor kring arters utdöende.

Vi ska först klarlägga en sak: Människan har påverkat och fortsätter att påverka djur och natur, i regel negativt. Frågan är hur illa det är, hur motståndskraftig naturen är och vad vi faktiskt gör – och kan göra – för att förbättra läget.

Vi hade sex hypoteser inför vår granskning:

• Sedan 50 år krymper inte längre artbestånden i de rika länderna. I många fall ökar de. Nyligen har bestånden slutat gå ner även i fattiga länder
• Det som kallas artutrotningen handlar nästan helt om krympande bestånd
• Det extremt stora antal arter som sägs dö ut kontinuerligt kommer från teoretiska modeller av insekter och ännu mindre organismer som antas försvinna
• Bland större arter har få utdöenden i modern tid verkligen belagts
• Människan var betydligt sämre för djur och natur förr än i dag
• Många arter frodas i urbana miljöer

Det sjätte massutdöendet

Låt oss börja i den term som är utgångspunkten för den här genomgången, det sjätte massutdöendet.

Enligt den gängse uppfattningen avslöjar fossilfynd att fem tidigare massutdöenden inträffat. Det första var för 440 miljoner år sedan. Därefter skedde ytterligare fyra med mellan 35 miljoner och 145 miljoner års mellanrum. Det femte är det mest kända. Det var då dinosaurierna försvann.

Andelen arter som ska dö ut för att det ska kallas ett massutdöende brukar anges till 75 procent. Om John Kerry skulle ha rätt är vi alltså inte väldigt långt ifrån ett ”riktigt” massutdöende i geologisk bemärkelse. Men siffran är godtycklig. I själva verket tros mellan 65 och 90 procent ha dött ut under de respektive kollapserna. Värst var det tredje utdöendet.

Att det skulle ha varit fem sådana händelser de senaste 500 miljoner åren är inte heller hugget i fossilsten. I forskningslitteraturen nämns upp till 29 tänkbara massdödsepisoder.

Vi tar en snabb titt på förutsättningarna innan vi fortsätter in i detta ämnes vindlande gångar:

• Det finns belagda fall av utdöenden (relativt få).
• Det finns teoretiska fall av utdöenden (väldigt många).
• Det görs beräkningar av vilken utdöendetakt som borde vara normal.
• Det görs bedömningar av arters bestånd, vilket ofta blandas samman med faktiska utdöenden.

Hur många arter finns det?

Hur många arter djur, växter och svampar det finns på jorden är det ingen som vet. Uppskattningarna svällde under 1980-talet från 1–2 miljoner till 30–100 miljoner, vilket senare ifrågasattes och skruvades ner till 5–15 miljoner. Insekter dominerar.

Strax över 2 miljoner arter har hittills beskrivits vetenskapligt. De allra flesta återstår alltså att hitta, och varje år upptäcks mycket riktigt mellan 15.000 och 18.000 nya arter, varav hälften är insekter. Om bakterier togs med i beräkningen skulle artrikedomen explodera till flera miljarder.

Definitionen av vad som är en art är ett kapitel för sig. Hur olik sin kusin på ängen behöver en gräshoppa vara för att få ett eget namn enligt Linnés binominalsystem?

Föreställningen om att människan ligger bakom ett sjätte massutdöende kan ha tagit sin början i naturvårdskämpen Norman Myers banbrytande bok The Sinking Ark 1979. Han spådde där att en miljon arter skulle dö ut mellan 1975 och 2000. Ett decennium senare hakade biologen E O Wilson på med liknande dramatiska beräkningar av hur många arter människan driver till utrotning. Wilson kom fram till nära 30.000 om året, eller runt tre arter i timmen, bara i den tropiska regnskogen.

Världens frejdigaste pessimist

Larmsiffrorna anammades av en annan biolog, Paul Ehrlich, som 1968 hade skrämt upp världen med sin och hustrun Anne Ehrlichs bok Befolkningsexplosionen.

– Det är klart att vi är på väg in i ett sjätte massutdöende, säger Ehrlich över Zoom från sitt hem i Kalifornien.

Paul Ehrlich är en legendarisk figur i miljödebatten. Han är också världens kanske mest kända pessimist – och möjligen världens frejdigaste pessimist. Det är ett nöje att möta denna charmiga och skarpa 90-åring, som alldeles nyligen givit ut sin självbiografi Life.

– Jag är en gammal man nu. Det här kan mycket väl bli mina sista ord, vem vet, säger Ehrlich med ett karakteristiskt busigt smil.

Du tror vi är inne i det sjätte massutdöendet?

– Det är inte en fråga om tro. Jag tror på en bevisbaserad värld, och detta baseras på vetenskapliga arbeten.

Ehrlich förklarar hur man har jämfört takten i de kända utdöendena sedan ungefär år 1500 med fossildata som kan berätta om takten mellan massutdöendena.

– Det visar sig då att takten i dag är ungefär 1.000 gånger högre än under större delen av vår evolutionära historia.

I en studie från 2020 bedömer Ehrlich tillsammans med kollegorna Gerardo Ceballos och Peter Raven knappt 30.000 arter av ryggradsdjur och finner att 515 av dessa (1,7 procent) är på gränsen till utrotning, eftersom färre än tusen individer finns kvar. De tre forskarna gör antagandet att majoriteten av dessa 515 arter kommer att försvinna ”inom kort”.

Paul Ehrlich talar engagerat om hur arter som dör ut rubbar balansen och på så vis skapar hälsoproblem för människan, exempelvis genom att nya sjukdomar sprids. Han berättar vidare om hur insekterna minskat dramatiskt i antal sedan han var en ung forskare.

Men det du talar om nu är inte utrotningar utan minskade populationer?

– Vad som är kritiskt för oss människor är inte arter i sig utan populationer. Om det pollinerande biet skulle försvinna från Nordamerika skulle det innebära en ekonomisk kostnad på 20 miljarder dollar om året och stora konsekvenser för vår diet. Men biet skulle fortfarande frodas i Sydostasien och Afrika.

Är inte människors attityd mer naturvänlig i dag än förr, även om många inte är så insatta?

– Jo, jag tror det är sant. Men de är okunniga därför att vi inte lär ut rätt saker. Och 50 procent av alla våra problem beror på att vi är för många.

Här kommer Ehrlich in på den tes som varit hans signatur sedan Befolkningsexplosionen.

– Mellan 3 och 3,3 miljarder människor som lever på mexikansk standard vore hållbart. Nu försöker 8 miljarder leva på Hollywoodstandard. Det är därför den biologiska mångfalden försvinner.

– En resurs vi aldrig kommer att få brist på är idioter, säger han syrligt med adress till dem som genom åren ifrågasatt att jordens befolkning är för stor.

Men antalet barn per kvinna har rasat från 5 till 2,4 sedan 1960-talet?

– Det är sant och goda nyheter. Men vi är ändå för många.

Vad vet vi säkert?

Om de dramatiska siffror Myers, Wilson, Ehrlich och andra har spridit är teoretiska, vad vet vi då säkert?

Av naturliga skäl har vi bäst koll på arter som är större och mer framträdande än insekter och obskyra svampar. Den mest omfattande och pålitliga källan i sammanhanget är Internationella naturvårdsunionens, IUCN:s, så kallade rödlista.

Enligt denna har de senaste 400 åren drygt 800 arter dött ut, eller cirka 900 med definitionen utdöda i vilt tillstånd. Siffran är faktiskt inte alldeles lätt att få fram. Det är inget IUCN skyltar med.

Av de 44.000 kända ryggradsdjuren har cirka 350 försvunnit, vilket motsvarar 0,8 procent. Klart färre utdöenden bland växter har belagts än bland djur.

Enligt IUCN är drygt 9.000 arter i dag akut hotade, vilket innebär att bestånden anses kritiskt små. Det är 6 procent av de 150.000 arter IUCN hittills bedömt, men denna totalsumma utgör i sin tur endast knappt 8 procent av alla arter som är vetenskapligt bedömda, och 3 procent av alla arter som med en snål bedömning tros existera.

En promiment kritiker

Myers och Wilson utmanades av en del kollegor, varav marinbiologen John Briggs var den kanske mest prominenta kritikern. Innan han gick bort för ett par år sedan hann Briggs publicera över 150 vetenskapliga artiklar och sex böcker.

I en artikel 2016 gjorde Briggs processen kort med inte bara Myers och Wilson utan äve med Al Gore, Richard Leakey och Roger Lewin, vilka alla gjort uppskattningar på mellan 17.000 och 100.000 årliga utdöenden. De senaste 50 åren, skrev Briggs, har ”en propagandavåg” av överdrivna siffror och tal om ett begynnande sjätte massutdöende sköljt över oss ”som givit allmänheten dåligt samvete”.

Briggs kom själv fram till helt andra tal. Han var skeptisk till beräkningarna om den ”bakgrundstakt” i utdöendet som rådde för flera miljoner år sedan. Hans egen analys gav vid handen att människan är skyldig till 1,5 utdöenden per år utöver vad som kan anses vara normalt. Denna förlust vägs dessutom sannolikt upp av den nybildning av arter som pågår samtidigt, menade han.

John Briggs framhöll också att de undersökningar som gjorts på växter knappt har visat någon minskning av mångfalden, vilket sällan uppmärksammas.

”Utan bevis för en omfattande nettoförlust av arter blir massutdöende bara spekulation utan substans”, skrev han. Samtidigt bör det påpekas att han var mycket bekymrad över krympande bestånd: ”Det är det som är världens stora naturvårdsproblem.”

När jag frågar Paul Ehrlich om John Briggs kritik mot idén om massutdöende svarar Ehrlich:

– Tja, forskare kan ha olika uppfattningar. Och jag kan ju ha fel. Men om jag har fel om befolkningen delar jag det felet med ett gäng nobelpristagare.

Inga empiriska data om utdöenden

En annan forskare som var involverad i det tidiga 1990-talets massdödsdiskussion var W V Reid. Han intog en försiktigare hållning än Myers och Wilson och ville inte nämna några antal. Däremot beräknade han att 4-8 procent av de tropiska regnskogsarterna skulle försvinna inom 25 år med den avverkningstakt som rådde 1992. Den tidsgränsen är alltså passerad, men ingen kan veta om han fick rätt.

Tjugo år efter Reid drog även den australiska ekologen Nigel Stork slutsatsen att de ofta refererade siffrorna om tiotusentals förlorade arter årligen inte är att lita på.

”Det finns i princip inga empiriska data som stöder uppskattningarna om 100 utdöenden om dagen, eller ens 1”, skriver Stork i en studie.

Den kritik mot massdöd som nådde rubrikerna under 1990-talet kom dock framför allt från icke-biologer. Mest känd var kanske ekonomen Julian Simon, som tidigare hade slagit vad med Paul Ehrilch – och vunnit – om hur priset på råvaror skulle utvecklas (men det är en annan historia).

Julian Simon fick i sin tur en vän i statsvetaren Bjørn Lomborg, som först uppmärksammades för sin bok Världens verkliga tillstånd 1998. Han hävdade där – med hänvisning bland annat till ekologen Ariel Lugo och naturvårdsorganisationer – att ingen känd fågelart försvunnit från Brasiliens atlantiska regnskog, trots att 90 procent avverkats, och att nästan ingen försvunnit från Puerto Rico, trots att 99 procent av den öns skogar huggits ner.

"Lomborg snackar skit"

– Bjørn Lomborg snackar en massa skit, säger Stuart Pimm strävt på en videolänk från Sydafrika, där han är engagerad i ett projekt för att rädda arter genom att skapa naturkorridorer.

Pimm är ett världsledande namn i biodiversitets-forskningen. Den mycket produktive professorn i ekologi skulle också kunna kallas den ledande pragmatikern i branschen.

Han modifierar sig strax en aning genom att säga att Lomborg är slarvig.

– Det är helt enkelt inte sant att det inte försvann fågelarter från den atlantiska regnskogen. Vi vet vilka, och antalet stämmer väl med hur många arter som borde försvinna när man räknar på det.

Stuart Pimm lyfter fram något väldigt centralt, men föga uppmärksammat, i debatten om hur mycket människan hotar andra arter, nämligen att den största mångfalden inte finns och aldrig har funnits på de marker som människan utnyttjar hårdast.

I en vetenskaplig artikel med rubriken We can have biodiversity and eat too drar Pimm just den slutsats som ryms i rubriken: vi kan fortsätta att producera mat och samtidigt ha biologisk mångfald.

Intuitivt kan man tycka att ökad matproduktion alltid borde konkurrera ut natur.

– Men den känslan är faktiskt fel, för vi producerar i huvudsak inte vår mat där artrikedomen finns, säger Pimm.

Ytan med jordbruksmark växer långsammare än många tror

Jordbruksmarken har inte på långa vägar vuxit i takt med mer mat och mer folk. Sedan 1970 har jordens befolkning ökat med 122 procent, men under den tiden har den odlade ytan bara blivit 8 procent större. Mat produceras allt effektivare.

– Ja, den siffran är mycket intressant. Inte många känner till detta.

Utmaningen är enligt Pimm framför allt att skapa alternativt levebröd för fattiga människor vars aktiviteter i dag kan utgöra en press på artrika områden.

Stuart Pimm tycker inte det är en god idé att tala om ett sjätte massutdöende.

– Det är inte till någon hjälp. Att säga att vi kommer att förlora en miljon arter ger bra rubriker, men det är inte bra vetenskap. Det bygger på antagandet att vi vet hur många arter som finns, och det vet vi inte. Och hur definierar man massutdöende?

Han konstaterar att Ipbes, den biologiska mångfaldens motsvarighet till FN:s klimatpanel, inte använder termen i sin senaste rapport.

– Det är väldigt svårt att jämföra vad som händer nu med vad som hände för 60 miljoner år sedan när dinosaurierna dog ut.

Det är ingen tvekan om att takten i utdöendet är mycket högre än den hade varit utan människan, det är Stuart Pimm tydlig med, och han förklarar hur man kan räkna fram det. Men dels är vi långt ifrån ett massutdöende, dels vet vi inte vart takten är på väg.

Finns det en naturlig balans mellan människan och andra arter på jorden?

– Jag har skrivit en bok med titeln The balance of nature? – med ett frågetecken på slutet. Så nej, det finns ingen uppenbar enkel balans. Det är komplicerade processer.

– Vi är en del av naturen. Vi måste komma fram till hur vi kan leva med naturen utan att förstöra den. Jag är säker på att vi kan det.

Hypoteser och resultat

Hypotes: Bland större arter har få utdöenden i modern tid verkligen belagts

• Stämmer i princip. Orden ”få” och ”modern tid” behöver definieras närmare. I geologisk mening är även det vi ser som ”få” (mindre än en procent av alla ryggradsdjur på 500 år) en hög takt

Hypotes: Det extremt stora antal arter som sägs dö ut kontinuerligt kommer från teoretiska modeller av insekter och ännu mindre organismer som antas försvinna

• Stämmer. Sedan Norman Myers bok The Sinking Ark från 1979 har spektakulära antaganden fått uppmärksamhet om att tiotusentals, kanske ännu fler, arter dör ut varje år. Siffrorna är omöjliga att verifiera

Hur är det med artrika hotspots?

Biologer och zoologer talar om särskilt artrika ”hotspots”, som Madagaskar och de tropiska Anderna. De utgör bara två procent av världens landyta men hyser 50 procent av alla växtarter och 70 procent av alla arter av ryggradsdjur.

Hårt exploaterad jordbruksmark är sannolikt den mest förödande miljön för biologisk mångfald. Men det är inte så att djur och växter vantrivs på alla ytor människan mejslar fram. Vi lever inte längre i huvudsak på landsbygden. Mer än hälften av oss bor numera i städer, och andelen väntas bli 70 procent i mitten av seklet. Allt mer forskning görs om arter som trivs i städer, och allt fler forskare anser att städer kan spela en viktig roll för att rädda delar av den biologiska mångfalden.

I många av världens storstäder kan man få syn på djur som tvättbjörnar, vildkatter, björnar, pumor, sjölejon, bävrar, ugglor och örnar. Jag bor själv i Stockholm och kan vittna om hur rådjur, harar och till och med rävar strövar omkring i närförorterna som om de aldrig levt någon annanstans. Ibland dyker en dovhjort eller älg upp på någon gata. I luften ovanför ses havsörnar sväva och hörs korpar skorra.

Denna granskning är en samarbete mellan Warp News och The Progress Network

Du kan prenumerera - gratis - på båda våra nyhetsbrev här:

I städer finns trädgårdar, parker, gott om mat och ofta en hel del öppet vatten, och ingen jagar – förutom de rovdjur som också sökt sig till gator och torg därför att deras bytesdjur gjort det.

I Australien identifierade forskare för några år sedan 39 utsatta arter som endast lever i begränsade urbana livsmiljöer, bland annat träd, buskar, en sköldpadda och en snigel. En studie fann att av 529 undersökta fågelarter fanns 66 bara i städer. En annan studie visade att städer kan verka som tillflyktsort för bin. Prärievargen har lyckosamt anpassat sig till storstadsliv i USA. Hunddjuret har blivit utmärkt på att undvika oss människor när det jagar ekorrar och råttor i grönområden.

De urbana arterna ändrar efter hand sina beteenden. Det är evolution i realtid. Ett exempel är att städer är varmare än sin omgivning (ett dilemma i klimatforskningen), och man har dokumenterat hur vissa urbana arter anpassat sig till att tolerera högre temperaturer än sina släktingar i den omgivande naturen.

Dessa rön betyder förstås inte att alla arter kan trivas i städer. Urbaniseringen tränger undan djur och växter med behov av öppna marker, tät skog och andra specifika livsmiljöer. Poängen är att något som intuitivt borde vara till skada för all natur fungerar utmärkt för vissa delar av den. Saken är alltså inte så enkel.

Hypotes och resultat

Hypotes: Många arter frodas i urbana miljöer

• Stämmer. Det finns en rad studier som visar att många djur och växter framgångsrikt gjort städer till sina livsmiljöer

"En till två arter i minuten"

Miljöorganisationer och journalister har fortsatt att återge Norman Myers och E O Wilsons siffror. När jag skrev om ämnet för 15 år sedan ringde jag upp Greenpeace, frågade om takten i utdöendet och fick det tveklösa svaret ”en till två arter i minuten”. Detta syftade enbart på resultatet av regnskogsskövling. Den takten motsvarar en halv miljon till en miljon arter per år. Hade det varit sant hade det sedan flera år inte funnits något liv kvar i Amazonas.

I dag slår Greenpeace på sin hemsida fast att det just nu pågår ett sjätte massutdöende. Det står också att en miljon arter riskerar att utrotas, vilket är i linje med vad Ipbes säger.

Världsnaturfonden WWF håller en aningen lägre profil än Greenpeace och skriver på sin svenska hemsida att det sjätte massutdöendet ”står för dörren”, och att vi nu måste vända trenden.

Living planet index

WWF brukar uppmärksammas för sitt så kallade Living planet index. Det är en årligen återkommande och mycket citerad rapport om det som är den verkliga kärnan i talet om utdöende, nämligen hur det står till med bestånden av olika arter, närmare bestämt 32.000 arter ryggradsdjur. Medier och miljömyndigheter berättar i regel om rapporten i termer av artutrotning, ibland den accelererande artutrotningen.

Enligt den senaste rapporten har bestånden av de undersökta djuren minskat med 69 procent sedan startåret 1970. Det är en oroväckande hög siffra. Men det intressanta är att siffran varit ungefär densamma det senaste decenniet. Det betyder alltså att minskningen av bestånden har planat ut. Gäller det överallt? Nästan.

Skillnaderna mellan delar av världen är stora. Det största raset har skett i Sydamerika och Karibien. Där beräknas populationerna ha minskat med hela 94 procent sedan 1970. Det är den enda region där siffran är högre än det globala genomsnittet. Det sydamerikanska raset var som störst under 1980-talet. De senaste åren är kurvan nästan rak. Med så kraftigt decimerade bestånd kan förstås inte nedgången vara lika brant.

I Afrika och Nordamerika syns däremot en liten men märkbar uppgång sedan fem–tio år tillbaka, och i Asien och Oceanien har bestånden varit stabila sedan 2010.

Europa bakas i WWF-rapporten ihop med hela det asiatiska Ryssland samt med Centralasien. I denna väldiga region ökade faktiskt bestånden från 1970 fram till ungefär 1991. Därefter syns en nedåtgående trend, som i den senaste rapporten indikerar en nedgång av bestånden med 18 procent jämfört med basåret 1970. Sedan toppen 1991 är dock nedgången minst dubbelt så stor. Det är oklart hur siffrorna ser ut för enbart Europa (men vi ska strax berätta om läget för däggdjuren i denna världsdel).

Det ovanstående gäller alltså ryggradsdjur. De är en liten minoritet. De ryggradslösa djuren, framför allt insekter, tros utgöra 97 procent av alla djur på jorden.

För sex år sedan fick en tysk insektsstudie larmklockorna att gå i gång. Den avslöjade att antalet flygande insekter vid naturreservat i västra Tyskland hade minskat med tre fjärdedelar på 30 år. Tidigare har minskningar av bland annat fjärilar och bin beskrivits.

Det visar sig emellertid att inte heller insektsdöden är enkel att förstå. En omfattande metastudie publicerad i fjol, där 900 platser världen över studerats, visar att sambanden mellan olika arter, regioner och tidsperioder är svaga. Med andra ord: Olika insektsarter kan öka eller minska i ett och samma område, trenderna kan vara motsatta i olika områden och en minskning under en tid kan avlösas av en ökning under en annan.

I en annan global studie upptäckte samma forskargrupp att det är landbaserade insekter som minskat. Sötvattenbaserade insekter har däremot ökat minst lika mycket. Båda dessa förändringar drivs av starka trender i Nordamerika och delar av Europa.

Hur påverkar klimatet?

Så har vi detta med klimatet. Alltsedan den frågan kom upp på den globala agendan i början av det här millenniet har den närmast per automatik kopplats samman med artutrotningen – precis som den numera kopplas samman med alla möjliga problem på mer eller mindre rimlig grund.

Hur belagt är det att den uppvärmning vi upplevt orsakat att olika arter minskat eller dött ut? Inte alls. Det handlar om teoretiska modeller. Man har hittat få, om ens några, rykande pistoler. En uppmärksammad studie från 2017 påstods visa att 700 arter påverkas redan nu, men vid närmare granskning rör det sig om en modell för hur dessa arter borde påverkas av den hittillsvarande uppvärmningen.

Den marinbiologiska stjärnforskaren Danielle Dixson vid universitetet i Delaware avslöjades förra året med att ha fabricerat resultaten i flera studier om hur tropiska fiskar drabbas av ökade koldioxidhalter. Hennes arbete har återgivits i mängder av andra studier och fått stora rubriker genom åren.

Det är faktiskt en smula bakvänt att säga att ett varmare klimat enbart är ett hot mot biodiversiteten. Jordiskt liv trivs bättre i värme än i kyla. Det är ett biologiskt faktum. Artrikedomen avtar dramatiskt från ekvatorn mot polerna. Tropisk regnskog härbärgerar hälften av världens växt- och djurarter. Man kan spåra de flesta arters ursprung till tropikerna, exempelvis homo sapiens.

Fyra gånger fler isbjörnar

För 20 år sedan var isbjörnen klimatorons själva emblem. Krympande polaris (och den har krympt) skulle driva djuret till utrotningens rand.

Men emblemet går inte längre att använda.

Det är för uppenbart att björnarna mår bättre än på länge. De är minst fyra, och enligt vissa bedömningar åtta, gånger fler än de var för 60 år sedan.

Det är för övrigt intressant att notera att artutrotningens ärkepessimist Paul Ehrlich i intervjun för denna artikel inte lyfter fram klimatet i sin anklagelseakt mot människan.

Hypoteser och resultat

Hypotes: Det som kallas artutrotningen handlar nästan helt om krympande bestånd

• Stämmer i huvudsak. Medier, miljömyndigheter och även somliga forskare beskriver ofta minskade bestånd i termer av utrotning

Hypotes: Sedan 50 år krymper inte längre artbestånden i de rika länderna. I många fall ökar de. Nyligen har bestånden slutat gå ner även i fattiga länder

• Stämmer inte helt. Bestånden slutade krympa först för något decennium sedan i de flesta regioner, men inte i alla

Människan i centrum

I naturskyddskretsar står paradoxalt nog människan ofta i centrum, nämligen som den källa varifrån hoten i allt väsentligt kommer. Även långt tillbaka i den vagt kända geologiska historien.

Med början ungefär 50.000 år tillbaka i tiden och fram till för 12.000 år sedan dog över 200 arter stora däggdjur ut, så kallad megafauna. I början av perioden skedde det i Australien och mot slutet på de amerikanska kontinenterna.

Biologer som tittat närmare på dessa art-kollapser ser en korrelation mellan dessa och den etablerade tidtabellen för människans ankomst till olika världsdelar. De drar därför slutsatsen att våra förfäder var skyldiga till massdöden genom ohållbar jakt och miljöpåverkan. Enligt uppskattningar kan det ha funnits en miljon människor i hela världen när istiden tog slut för 12.000 år sedan. De hade spjut och pilbågar.

Overkill-hypotesen

”Overkill”-hypotesen har varit omstridd sedan den lanserades av Paul Martin 1960, men den tas fortfarande på allvar bland många forskare. En rad praktiska invändningar kan dock väckas mot att samlare/jägare skulle ha haft ett så starkt fokus på att döda de största djuren och dessutom ha varit så förödande effektiva. Det finns gott om indikationer som talar emot hypotesen.

– Jag tror den tas för bokstavligt. Jag tror inte det handlar så mycket om att några tusen människor faktiskt jagade alla dessa arter till utrotning, men människans närvaro satte i gång en serie avgörande förändringar i miljön, säger Tobias Andermann, forskare vid Institutionen för organismbiologi vid Uppsala universitet.

Andermann är huvudförfattare till en studie som kommer fram till att det är människan, inte klimatförändringar, som varit den främsta boven bakom utdöenden de senaste 126.000 åren.

– Vi ser en stark korrelation mellan folkmängd och utdöenden. De följs åt nästan perfekt.

Tobias Andermann förklarar att när vissa arter minskade eller försvann kan det ha fått följdeffekter i ekosystemet som ledde till att andra arter dog ut. Samtidigt hade människans aktiviteter andra storskaliga effekter på ekosystemet, exempelvis förändrade livsmiljöer genom bruket att anlägga bränder för markanvändning.

– Poängen är att människans tryck på ekosystemet sker på olika sätt, inte bara genom direkt jakt.

Till saken hör att flera nya fynd börjar mala sönder den tidigare etablerade idén att människan kom till Amerika så sent som för 13.000 år sedan (Clovis first-teorin).

Är tidigare klimatförändringar svaret?

Den främsta alternativa förklaringen är den som brukar sammanfattas som klimatförändringar. Vad som i sin tur orsakade dessa är en fråga i frågan, men det finns hypoteser om bland annat kometnedslag, solutbrott och våldsam seismisk aktivitet (eller en kombination), framför allt under yngre dryas, den period som abrupt avslutade istiden och som sammanfaller med megafaunans försvinnande på de amerikanska kontinenterna.

Det finns geologiska belägg för enorma, världsomfattande skogsbränder, och en snabb avsmältning av inlandsisen torde ha orsakat enorma översvämningar.

Under sådana omständigheter är det logiskt att de största arterna dör, precis som när dinosaurierna försvann i samband med det femte massutdöendet, triggat av ett asteroidnedslag. Därför kan man anta att även homo sapiens decimerades kraftigt i antal samtidigt med megafaunan – snarare än att orsaka dess kollaps.

Tobias Andermann är inte insatt i forskningen om möjliga dramatiska geologiska och klimatologiska händelser för 12.000–13.000 år sedan.

– Det kan naturligtvis vara en faktor. Men i så fall förklarar det bara denna topp, och bara i Nordamerika. I de andra fallen finns ingen klimathändelse av det slaget som kan förklara utdöendena. Australien förlorade exempelvis sin megafauna mycket tidigare, och det sammanfaller också med människans ankomst, säger han.

Faktum är att det förs en debatt i forskarsamfundet om den försvunna australiska megafaunan som liknar den om den amerikanska artkollapsen. Alla är inte övertygade om att människan ligger bakom där heller.

Tobias Andermann och hans medförfattare räknar i sin studie med att människans tryck på andra arter kommer att fortsätta. Han ansluter sig dock inte till Paul Ehrlichs slutsats att det sjätte massutdöendet redan är verklighet.

– Nej, vi är inte där ännu. Men om takten fortsätter som de senaste seklerna kommer det att bli ett massutdöende vid någon tidpunkt.

Då är inte vi värst

Om nu den fantasifulla ”overkill”-idén skulle stämma, att några tiotusental jägare och samlare verkligen – direkt eller indirekt – lyckades utrota de största däggdjur som traskat på jorden, får det en oväntad konsekvens. Det skulle vända på föreställningen att den moderna människan är den värsta marodören i homo sapiens historia.

Längre fram i historien finns exempel på människans skadeverkan som är tydligare belagda. I samband med att människor bosatte sig på öar i Stilla havet för mellan 3.500 och några hundra år sedan försvann enorma mängder fågelarter, kanske så många som 2.000. Arter på isolerade öar löper avsevärt större risk att utrotas än arter på fastlandet.

Ett annat häpnadsväckande fall är passagerarduvan. I början av 1800-talet fanns flera miljarder exemplar av denna fågel i Nordamerika. Den sista passagerarduvan dog på ett zoo i Cincinnati 1914 efter mer än ett sekel av fasansfullt jakttryck.

Ungefär samtidigt ägde en hämningslös jakt på bisonoxar rum på samma kontinent. Den kollapsen hann dock stoppas i tid. När bisonen var som hårdast pressad fanns endast 400 individer kvar. Då hade 60 miljoner av den mäktiga gräsätaren slaktats. Återhämtningen började 1905, när New Yorks zoo skapade en förening för bisonoxens bevarande, något som senare stöddes av president Theodore Roosevelt. I dag finns ungefär 400.000 bisonoxar, varav de flesta i skyddade områden.

På liknande sätt har det varit med valarna. När de jagades som intensivast på 1800-talet var det till stor del för att ”utvinna” bränsle, nämligen valolja till lampor. När valbestånden började krympa betänkligt var den stora oron att världen skulle få slut på bränsle, inte att en fantastisk kategori arter höll på att försvinna. Sedan kom elektriciteten, och skälet att jaga val för bränslets skull försvann. Jakten fortsatte dock för köttets skull fram till det internationella förbudet 1986. Sedan dess har de flesta valarter återhämtat sig.

Hypotes och resultat

Hypotes: Människan var betydligt sämre för djur och natur förr än i dag

• Stämmer. (Hypotesen gäller dock främst invånare i civilisationer, inte urfolk.) Detta är enligt vår mening ett huvudskäl till att ett sjätte massutdöende aldrig blir verklighet

Vilka slutsatser kan vi dra?

Så. Vad kan man dra för slutsatser av alla dessa fakta, uppskattningar och åsikter?

Det är ovedersägligt att bestånden av ett stort antal arter krympt i takt med att mänskligheten satt större avtryck på jordytan. Takten i nedgången har dock börjat avstanna. Det är belagt att runt 900 arter, varav 350 ryddragdsdjur, dött ut de senaste 400 åren.

Med gängse definition står det klart att ett sjätte massutdöende inte äger rum på jorden. Med den saken fastslagen väntar emellertid en träskmark av trender och data som kan tonas ned eller betonas beroende på vartåt de pekar.

I grund och botten handlar det som i så många andra fall om läggning. Om man är pessimist och tonar ner förbättringar och betonar allt som kan gå fel kan det framstå som fullt rimligt att bestämma sig för, likt Paul Ehrlich, att vi redan är inne i ett sjätte massutdöende.

Om man är optimist och tar fasta på trender som vänt eller bromsats och litar på att människors vilja att bevara natur är på riktigt kan man känna tillförsikt att något sjätte massutdöende inte kommer att inträffa. Vi kommer att kunna leva sida vid sida med all fantastisk artrikedom på den här planeten, också när vår art nått sin väntade topp på tio miljarder.

Sjätte massutdöendet funkar bra i rubriker

Det sjätte massutdöendet är i första hand en rubrikvänlig term som kan användas för att väcka uppmärksamhet på ett problem. Problemet i sig är i högsta grad verkligt, men det är mycket möjligt att vi har dess kulmen bakom oss.

I början av förra seklet fanns två miljarder människor, som redan då hade kapacitet att döda djur och växter i industriell skala. Djur, särskilt sådana som går att äta eller göra päls av, sågs som naturresurser mer än liv. Somliga ansågs farliga och deras utrotning en välgärning. Växter var ännu mer förtingligade.

Någonstans efter andra världskriget vände synen på naturen från att vara en mäktig motståndare för oss att besegra till att vara något vackert och bräckligt som vi faktiskt kan hota. Kanske hade det att göra med den chockartade insikt världskrigen gav oss om vår förmåga till förstörelse.

På 1960-talet kom Rachel Carsons bok Tyst vår, och miljörörelsen väcktes på allvar. Och på den vägen är det. I dag finns nästan sju gånger så många människor som för 150 år sedan, men en slakt på 60 miljoner bisonoxar, som i Nordamerika på 1800-talet, är inte längre tänkbar.

I den misantropiska naturskyddsdebatten heter det att det nu är första gången i jordens historia som en enda art, människan, är skuld till ett massutdöende av andra arter. Men det är lika sant – och i takt med ökad medvetenhet allt sannare – att det är första gången en art aktivt skyddar och räddar andra arter.

De senaste decenniernas naturvårdande insatser visar att när människan förstår att hon förstör och därför backar undan kan naturen återhämta sig snabbt och starkt. Nordamerika och Europa är hittills de bästa exemplen. I dag finns fler däggdjur i Europa än under de senaste 8.000 åren.

Enligt en amerikansk studie skulle 291 arter ha försvunnit från USA sedan 1973 om det inte varit för de naturskyddslagar som då kom på plats. Samma lagstiftning har fått 39 arter att återhämta sig helt på amerikansk mark under samma tid.

Ett helt oavsiktligt men mycket tydligt fall är den förbjudna zonen runt Tjernobyl, ett 2.800 kvadratkilometer stort område, som efter snart 40 år utan mänsklig inblandning blivit ett eldorado för lo, europeisk bison, hjort, gnagare och allehanda fåglar. Zonen är nu ett naturligt experiment för att testa naturens återhämtningsförmåga.

Nu är det tid för Asien, Afrika och Sydamerika att lyckas lika väl, eller bättre, med att skydda djur och växter. Det finns redan många goda exempel. Ett axplock: Tigern, snöleoparden, oryxen, yangtse-delfinen, pandan, trubbnoshörningen, indiska noshörningen, bergsgorillan, guldapan och Julöns röda krabba.

Många forskare oroas över att folk skulle strunta i att skydda naturen om de fick höra att talet om massutdöende är en överdrift. De tycks dessutom tro att den uppfattningen – att larmen är upptrissade – är stark och dominerande, vilket präglar deras artiklar i ämnet.

Warp News och vår partner, The Progress Network, har en annan bild av hur det förhåller sig. Vi menar att larmen helt dominerar medierapporteringen. Vi tror samtidigt att de allra flesta kan tänka själva och dessutom hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt. En redovisning av läget som är så saklig som möjligt inger sannolikt förtroende och påverkar inte alls människors vilja att skydda naturen.

En internationell undersökning gjord 2019 visar en stark vilja att vårda djur och växter och att arters utdöd bekymrar i princip alla. Det gäller såväl i den rika delen av världen som i fattigare länder.

Men vad är ett lämpligt antal individer av respektive art i en värld där åtta miljarder människor ska samleva med miljontals andra arter? Det är en filosofisk fråga. I början av förra seklet fanns 200.000 lejon och tio miljoner elefanter i Afrika. I dag är de 25.000 respektive 450.000. Är det oacceptabelt få? Var och en får göra sin bedömning. IUCN:s trösklar för när arter anses kritiskt hotade är inte absoluta, men de är förstås bra att utgå ifrån.

Människor är inte enbart munnar att mätta utan även underbart kreativa och konstruktiva varelser. Interaktionen mellan oss och andra arter är inte ett nollsummespel.

Paul Ehrlich missade den gröna revolutionen, detta strålande exempel på hur en uppfinningsrik mänsklighet löser sina problem. Han medger det i dag, men han tycks se det som ett störningsmoment han inte kunnat förutse när han 1968 spådde massvält i världen inom tio år.

När jag under intervjun med Stanfordprofessorn envisas med att få in honom på ett mer optimistiskt spår och ber honom peka på hoppfulla tendenser säger han inte ”mänsklig klokhet och kreativitet” utan ”oroliga ungdomar”.

– Frågan är bara om de hinner ändra saker och ting snabbt nog.

Hypoteser och resultat: Sammanfattning

Så här blev alltså resultatet av vår djupdykning:

Hypotes: Sedan 50 år krymper inte längre artbestånden i de rika länderna. I många fall ökar de. Nyligen har bestånden slutat gå ner även i fattiga länder

• Stämmer inte helt. Bestånden slutade krympa först för något decennium sedan i de flesta regioner, men inte i alla

Hypotes: Det som kallas artutrotningen handlar nästan helt om krympande bestånd

• Stämmer i huvudsak. Medier, miljömyndigheter och även somliga forskare beskriver ofta minskade bestånd i termer av utrotning

Hypotes: Det extremt stora antal arter som sägs dö ut kontinuerligt kommer från teoretiska modeller av insekter och ännu mindre organismer som antas försvinna

• Stämmer. Sedan Norman Myers bok The Sinking Ark från 1979 har spektakulära antaganden fått uppmärksamhet om att tiotusentals, kanske ännu fler, arter dör ut varje år. Siffrorna är omöjliga att verifiera

Hypotes: Bland större arter har få utdöenden i modern tid verkligen belagts

• Stämmer i princip. Orden ”få” och ”modern tid” behöver definieras närmare. I geologisk mening är även det vi ser som ”få” (mindre än en procent av alla ryggradsdjur på 500 år) en hög takt

Hypotes: Människan var betydligt sämre för djur och natur förr än i dag

• Stämmer. (Hypotesen gäller dock främst invånare i civilisationer, inte urfolk.) Detta är enligt vår mening ett huvudskäl till att ett sjätte massutdöende aldrig blir verklighet

Hypotes: Många arter frodas i urbana miljöer

• Stämmer. Det finns en rad studier som visar att många djur och växter framgångsrikt gjort städer till sina livsmiljöer

Ett problem vi kan lösa

Låt oss använda den omfattande kunskap vi nu har för att fortsätta att värna pressade djur- och växtarter. Vi kan känna tillförsikt i att vi klarar det, för vid närmare granskning visar sig problemet vara mer hanterligt än det framställs.

Slutligen: John Kerry hade fel. Åtminstone borde han ha preciserat en så allvarlig sak. Kanske menade han individer, inte arter? I så fall hade han faktiskt fel åt andra hållet.

Anders Bolling

Denna granskning är en samarbete mellan Warp News och The Progress Network

Du kan prenumerera - gratis - på båda våra nyhetsbrev här: