När Han Kang fick reda på att hon tilldelats årets Nobelpris i litteratur, vägrade hon att fira.

"Snälla, fira inte när vi bevittnar dessa tragiska händelser. Svenska Akademien gav mig inte detta pris för att vi ska ha roligt, utan för att vi ska hålla oss mer klarsynta," hälsade hon via sin pappa. För inte heller någon presskonferens ville hon ha, av samma anledning.

Den alltid pricksäkre Klas Hallberg ställde då frågan: Är det verkligen att vara klarsynt?

Att det pågår fruktansvärda krig är sant. Att världen är full av annat elände, är också sant. Men om man endast ser det, är man klarsynt då?

När Han Kang är i Sverige för att ta emot sitt fina pris (grattis!) så borde någon sticka till henne Factfulness. Där skriver Hans Rosling:

"Det är både dåligt och bättre. Bättre och dåligt, samtidigt. Så måste vi tänka på världens nuvarande tillstånd."

Att se både det negativa och positiva, det fruktansvärda och fantastiska, problemen och möjligheterna – det är vara klarsynt.

Det räcker ju faktiskt att ta en titt på de andra Nobelprisen för att känna optimism. Några personer har lyckats få maskiner att lära sig själva, vilket ledde till att vi på ett par år har gått från att veta utseendet på ett tvåhundratusen proteiner, till två hundra miljoner proteiner. Vilket möjliggör en kraftigt ökad förståelse för allt levande.

Men vi har en annan sorts framsteg. Som stadigt pågått i årtionden. Över en miljard människor har lämnat extrem fattigdom sedan årsskiftet år 2000. 132 000 personer har lämnat extrem fattigdom varje dag.

Men just Hans Rosling menade att barnadödlighet var ett bättre mått på framsteg. Vad är det första föräldrar prioriterar när de får det bättre? Sina barns välmående. Minskad barnadödlighet är därför en stark indikator på ett bättre liv.

Sedan år 2000 har barnadödligheten halverats och över 100 miljoner barn har överlevt, som hade dött om den inte gjort det.

Samtidigt dör fortfarande fem miljoner barn varje år.

"Bättre och dåligt, samtidigt."

Mathias Sundin
Arge optimisten