Om Yuval Noah Hararis senaste bok, Nexus

Jag tillhör de som inte var så imponerad av Sapiens. Den var visserligen välskriven och riktigt underhållande, ett rent nöje att läsa och inte utan insikter. Inte minst hur duktiga vi är på att genom berättelser skapa myter (en negativ beskrivning av idéer), som har format det samhälle och värld vi lever i idag.

Men jag hade svårt för Yuval Noah Hararis återkommande dissningar av mänskligheten, och påståenden om att vi levde våra bästa liv som samlare och jägare var rent stolliga. Dessutom kryddar han den med en domedagspredikan. I slutet av Sapiens oroar han sig för att vi med genetisk programmering ska försöka skapa bättre varianter av oss själva, men som lika gärna kan komma att bli Frankensteins monster. Oavsett så kommer de att ersätta "oss" och det är han rädd för.

Den rädslan finns kvar i hans senaste bok, Nexus. Nu är det emellertid inte biologi som är faran, utan artificiell intelligens. Här reser jag en varningsflagg. När en domedag kan bytas mot en annan, efter att den första domedagen inte inträffat, så var varken den första eller andra faran så genomtänkt. Särskilt om argumentet är detsamma. För nu är det AI som kommer ersätta människan, genom att bli ett eget väsen.

Blind för människans utveckling

Hararis framgång med Sapiens är hans förmåga att med stora penseldrag lyckas berätta hela vår historia, dessutom på ett underhållande sätt. Trots det – och detta fascinerar mig – är han blind för människans utveckling. Inte så att han inte ser de teknologier och idéer vi skapat och vad vi kan göra med dessa, men han menar att nästan inget trots det har blivit bättre.

Ett enda exempel lyckas han klämma ur sig. Han beskriver den dramatiska förbättringen som skett i barnadödlighet. Från att hälften, eller fler, av alla barn dog innan fem års ålder är den i många länder nära noll. I alla länder har den sjunkit kraftigt. Men så stannar han där. Och menar att vetenskap och den industriella revolutionen också lett till många dåliga saker. Det stämmer visserligen, men det är ju så mycket mer än "bara" barnadödligheten som förbättrats. Den är ju ett resultat av breda förbättringar i samhället.

När vi crowdfundade och gav Steven Pinkers bok Upplysning nu till hundra riksdagsledamöter skrev vi i följebrevet:

“Vad som är framsteg är olika för olika människor, men de allra flesta lär hålla med om att liv är bättre än död. Hälsa är bättre än sjukdom. Rikedom är bättre än fattigdom. Fred är bättre än krig. Säkerhet är bättre än fara. Frihet är bättre än tyranni. Lika rättigheter är bättre än diskriminering. Kunskap är bättre än ignorans. Lycka är bättre än förtvivlan. Möjligheten att umgås med familj, vänner och att njuta av kultur och natur är bättre än ensamhet och tristess. Sett till alla dessa faktorer har världen blivit mycket bättre.”

Trots detta påstår Harari att vi inte vet vad vi strävar efter eller vad ett gott liv är. Men det vet vi ju visst (även om målet för mänskligheten kan bli tydligare.) Det tillhör ju det han kallar myter, som vi genom berättelser övertygat oss själva om. Kärnan i "myten" är mänskliga rättigheter. Att varje människa har ett egenvärde och vi har skapat nationer vars huvudsakliga uppgift är skydda dessa rättigheter och göra livet bättre för oss själva. Vi vet ju att långt ifrån alla människor lever sådana liv, men utvecklingen årtioende för årtioende går i den riktningen. Den är inte spikrak, verkligen inte utan bakslag, men steg för steg gör vi världen bättre.

Information skapar framsteg

Vad är det som skapat dessa framsteg? Det är idéer och kunskap. Eller "information", som är temat för Nexus. Vi började en gång med en allra första idé (kanske stenverktyg) och har ovanpå det byggt allt det vi har idag. Information om dessa framsteg har överförts mellan generationer. När vi har tillgång till mer information går utvecklingen snabbare. Genom demokratins genombrott och rätten att tänka och uttrycka tankar fritt skapade vi den vetenskapliga revolutionen och den industriella revolutionen, som möjliggjorde det jag nyss beskrev.

Detta viftar Harari bort. Han tar exemplet med boktryckarkonsten. Det bidrog till en kraftig ökning av böcker och spridandet av information. Ja, det gav oss den vetenskapliga revolutionen, menar han – men också häxjakt. Bisarra påståenden om varför en del kvinnor var häxor, spreds med hjälp av böcker.

I detta har Harari såklart rätt, men det håller ju inte som jämförelse. Häxprocesserna var vidriga, men framstegen så många fler och större. Och vad hade alternativet varit? Människor på den tiden levde i en brutal misär, där just hälften av alla barn dog och många andra hemskheter drabbade oss. Skulle vi bromsat boktryckarkonsten och andra teknologiska utvcklingar som ledde till alla framsteg, för att de också bidrog till att skapa problem? Problem som var väldigt illa, men klart mindre än framstegen.

Som David Deutsch påpekar så är det ju långsam, eller ingen, utveckling som är det farliga:

"Varje art vars medlemmar hade kapacitet för innovation, är nu utrotad, förutom vår, och genetiska bevis visar att det var nära. Alla av dem, och varje tidigare civilisation som har fallit, kunde ha räddats genom snabbare innovation. I dem alla ledde långsam innovation till att olösta problem ackumulerades tills, förr eller senare, något nytt hot från naturen eller andra människor utgjorde ett problem som deras civilisation inte skapade kunskapen för att lösa innan den kollapsade."

Skadliga myter håller oss tillbaka

Det som hållit tillbaka utveckling är ofta skadliga myter. Berättelser om ilskna gudar som inte vill ha förändring och som säger att vi skulle lyssna på de etablerade auktoriteterna (de som spred myterna.)

Istället för att lyssna på kvinnor som gav örter och växter för att mildra smärtan hos mammor vid barnafödsel, skulle vi lyssna på prästerna. De som menade att det som gjorde ont vid födseln var ett tecken på att kvinnan renades från sina synder. Den som hävdade och gjorde annorlunda var en häxa.

Upplysningen började göra upp med dessa skadliga myter. Många av dem finns kvar, men i mindre omfattning och genom vetenskapen har vi organiserat ett sätt att tänka kritiskt.

Nu vill Yuval Noah Harari slå i oss en annan myt, med samma syfte. Att hålla tillbaka oss. Det nya är farligt. För tio år sedan i Sapiens var det biologi, genetik och Frankensteins monster. Nu är det AI. De som pysslar med AI håller på att framkalla demonerna som kommer utplåna oss alla, menar han.

Den myten är inte ny, och som många gamla myter – inte sann.

Mathias Sundin
Arge optimisten