Mänskligheten har en lång tradition av att förutspå domedagen. Men trots förutspåelser om kärnvapenkrig, epidemier och asteroidnedslag har lyckligtvis ännu ingen haft rätt.

Nu, 2021, när vi trots pandemin har en historiskt lång livslängd, låg barnadödlighet, få som dör i naturkatastrofer, rekordmånga barn i skolan och rekordlite fattigdom i världen, har konkurrensen hårdnat om vem som förutspår den mörkaste framtiden.

I ett tonläge som sedan länge passerat falsettstadiet har vi de senaste åren bombarderats av rubriker om att hela vår civilisation är på väg ner i avgrunden.

”Vi har bara tio år på oss att rädda klimatet”, sade vår före detta klimatminister, Isabella Lövin, i Naturskyddsföreningens medlemstidning Sveriges Natur. "Vi har fem år på oss för att undvika katastrofen", skrev Miljöpartisterna Alice Bah Kuhnke, Pär Holmgren och Rebecka Le Moine i Expressen.

På kultursidorna tävlar Björn Wiman och Jens Liljestrand med att bräcka varandra i ångest över världens närstående undergång. ”Hela den moderna civilisationen är en enda stor metaforisk majbrasa. Vi torkar ut de stora skogarna och sedan tänder vi på”, skriver den förstnämnda medan den andre spekulerar i att det är ”osannolikt att mitt barn kommer få leva på en planet som alls är beboelig”.

Med skam, skuld och ångest som drivkraft har kvällstidningar och nyhetssändningar under de senaste åren trummat in lösningen att sluta flyga, sluta konsumera och sluta skaffa barn.

Men det är ingen lösning. Det är avsaknaden av en lösning. Det är kapitulation, uppgivenhet och regression.

Skälet är att alarmismen inte är intresserad av lösningar, eftersom det undergräver själva alarmismen.

Mörker och ångest ska få oss att reagera och inse faran. För den här gången kan det vara skarpt läge och vi kan inte chansa när vår livsmiljö står på spel.

Problemet är att domedagsretoriken inte fungerar, oavsett sanningshalt.

Miljöpartiet har gjort två usla val och med 3,0 procent i senaste mätningen av Aftonbladet och Demoskop har partiet det svagaste stödet i undersökningen på 16 år.

Naturskyddsföreningen, med sina drygt 200000 medlemmar, har vuxit svagt de senaste åren trots att en hel familj kan bli medlemmar för i stort sett samma pris som en vuxen. Detta trots att frågan seglat högt upp på dagordningen under samma period och att folk är mer engagerade än någonsin i klimat och hållbarhet.

Problemet, menar psykologen och ekonomen Per Espen Stoknes, är att hot om domedag och skuldkänslor förlamar snarare än förändrar. Folk blir less på ständig kris och moraliserande.

Därför behövs en ny klimatrörelse som uteslutande fokuserar på möjligheter och lösningar, inte skam och rädsla. En rörelse med en vision om ett bättre samhälle, som vi redan har börjat bygga på, där vi gemensamt ökar byggtakten. Det här drivs av en enormt kraftfull teknisk utveckling som i sitt kölvatten förändrar beteenden och samhällen i grunden, till det bättre. Det drivs av engagemang, förändringsvilja och nyfikenhet.

Denna nya rörelse är för alla oss som på vetenskaplig grund tar klimatförändringarna på största allvar men är trötta på ångestladdade krönikor, skam och domedagsprofetior. Vi ser istället de samhällsförändringar som redan sker, drivet av digitalisering, elektrifiering och automatisering, som en enorm möjlighet att ställa om till något bättre.

Som Wired-grundaren Kevin Kelly utrycker det:

"Vi borde vara optimistiska, inte för att våra problem är mindre än vi trodde, utan därför att vår förmåga att lösa dem är större än vi trodde."

Mellan domedagspredikningarna och förnekelse att människan påverkar jordens klimat är jag övertygad om att det finns många människor som vill engagera sig för en hållbar och ljus framtid. Det här är en stor och handlingskraftig grupp som ser de samhällsförändringar vi måste göra som något positivt och en chans att ställa om till något bättre.

Den som kan hitta ett sätt att engagera den här gruppen kan skapa och staka ut vägen till en ljus framtid – en ny stor miljörörelse fri från skam, skuld och hot om domedagen.

Läs debattartikeln ”Sprid inte bilden av att det är för sent att rädda klimatet” publicerad i Dagens Nyheter. "Att likställa klimatförändringarnas risker med mänsklighetens undergång är inte konstruktivt och saknar vetenskapligt stöd", skriver framträdande forskare, bland andra Thorsten Mauritsen och Deliang Chen, två av huvudförfattarna till den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC.

Läs mer om Per Espen Stoknes bok, "What We Think About When We Try Not To Think About Global Warming: Toward a New Psychology of Climate Action", hos Goodreads.