Ett skäl till att människor ofta underkänner optimismen som kognitiv strategi är att den beskrivs som blind — den tar inte hänsyn till hur saker egentligen är. I samma anda brukar pessimister gilla att påpeka att de egentligen bara är realister. Optimismen ses som en sorts vagt drömmande om en bättre framtid - en orealistisk hållning till människans utmaningar.

Optimisten kan då värja sig genom att påpeka att det vi talar om är en evidensbaserad optimism, att det bara handlar om att titta på fakta för att se hur det egentligen förhåller sig. Det visar sig då ofta att det är pessimismen som är blind - blind för de massiva förbättringar som människan skapat, men också blind för vad som är möjligt med de förmågor som människan skaffat sig.
Det senare är viktigt. Optimisten behöver inte bara förlita sig på historisk statistik och de fina kurvor som Hans Rosling uppmärksammade oss på - optimisten kan också vila sin argumentation på de förmågor som mänskligheten byggt upp över tid.

När pessimisten ställer frågan varför vi ska tro att det blir bättre i framtiden kan optimisten luta sig mot att fakta visar att historien entydigt underkänner dystopin. Pessimisters löst formulerade skepsis bör inte forma vår syn på framtiden.

Månlandningens lysande exempel

Men hur ser egentligen argumentet för framtidsoptimismen ut? Att bara extrapolera från de historiska kurvorna är en ganska svag argumentationsteknik - finns det något annat vi kan basera en optimism om framtiden på? Och kan vi säga mer specifikt vad det är vi borde vara optimistiska om?
Låt oss ta ett intressant historiskt exempel: månlandningen. När president Kennedy tillkännagav projektet som syftade till att sätta en människa på månen gav han onekligen uttryck för en framtidsoptimism - men det var en särskild sorts framtidsoptimism som vi kan lära oss en hel del av.

Alltför ofta skildras ”moonshots” som orealistiska mål som om man når dem verkligen kan förändra världen - fokus ligger på hur stort målet är, hur omskakande och nytt det känns. Stora och ambitiösa mål blir ett egenvärde, och vi hyllar de som sätter upp dem - utan att egentligen analysera målen närmare. Det var emellertid inte målets storlek som gjorde månlandningen till en god förebild för framtidsoptimisten - det var i stället något mycket mer intressant: målet att landa på månen sattes efter en grundlig analys av vilka förmågor som krävdes för att nå det och i vilken utsträckning man hade tillgång till en kombination av dessa förmågor.

Detta - analysen av våra förmågor och hur de kan kombineras - är den egentliga grunden till och metoden för att skissa upp vår optimism om framtiden. När vi ser till frågan om vi kommer att kunna utrota cancer kan vi granska våra gentekniska och medicinska förmågor, vår analyskapacitet och hur vi kan samla in data på olika sätt. Vi kan till och med räkna baklänges och skissa på målet för att se var vi är i det träd av förmågor som vi behöver för att nå målet.

Framtidsoptimismen handlar om att se hur människans förmågor växer i ett träd av teknik och organisation mot framtiden.
Den som spelar strategispel har en självklar mental modell för detta: de teknik- och kulturträd som spelen använder skissar ut hur människans förmågor underbygger och skapar nya möjliga framtider. Strategispelare som spelat Civilisation vet att det är med dessa träd som spelet vinns — den ständiga utvecklingen av människans förmåga är nyckeln till framsteg.

En förmågebaserad framtidsoptimism är inget annat än en kartläggning av hur människans förmågor växer och kan kombineras på olika sätt - en kartläggning som kan göras baklänges från det mål man tänker sig. Månlandningen blev möjlig just för att man delade upp den i delförmågor och insåg att man faktiskt hade nästan alla dessa delförmågor på plats.

Pessimistens orealistiska tankemodell

Den här mentala modellen ger oss också en viktig insikt i pessimismen. Pessimismen baseras på tron att det mänskliga trädet skall sluta växa och att vi till och med kommer att förlora förmågor. Pessimisten tror att vi redan kombinerat mänskliga förmågor till den utsträckning det är möjligt och att inga nya kombinationer är möjliga. Endast då blir en pessimistisk framtid möjlig —och det visar sig när vi inser detta att pessimismen knappast kan kallas realistisk alls.

Men här finns också en annan viktig insikt: optimisten måste investera i, och uppmuntra andra att investera i, människans förmåga. Precis som man förlorar om man inte investerar i förmågeträden i strategispelet förlorar vi om vi inte också ständigt fördjupar och expanderar människans kapacitet.

Framtiden döljer sig i kombinationen av fakta och förmågor. Och den är ljus.

Nicklas Berild Lundblad är en av Warp News experter och är före detta chef för samhällsplanering på Google. Han är fil dr i informatik, har en jur kand med en specialisering på IT-rätt och en fil kand i teoretisk filosofi. Nu är Nicklas global chef för techpolicy-teamet på Stripe