Idag är provrörsbefruktning, IVF, en naturlig del av vårt samhälle. En vanlig metod för människor som av någon anledning har svårt att få barn på annat sätt.

Så lät det inte när metoden utvecklades i England på 1970-talet.

IVF står för in vitro-fertilisering. Alltså att befruktningen sker utanför kvinnans kropp (in vitro). Ett ägg tas ur kvinnan, befruktas med spermier i laboratoriemiljö, varefter det befruktade ägget förs in i livmodern för att möjliggöra en graviditet.

Det var just detta, att ägg och spermie sammanfördes utanför kroppen, som fick många att reagera – och de tog i från tårna.

Ett "helvete kommer att bryta löst, politiskt och moraliskt, över hela världen", om IVF lyckas, menade Nobelpristagaren James Watson, han som upptäckte dubbelhelix-struktur för DNA. Andra varnade för "designer babies" som skulle avlas i barnfabriker. "Frankenbabies" var ett vanligt begrepp. Läkarna som jobbade med att utveckla IVF kallades "galna vetenskapsmän" och "Doktor Frankenstein".

Ni kan ju tänka er att detta var något media ÄLSKADE. När läkarna Bob Edwards och Patrick Steptoe meddelade att de med IVF lyckats göra en kvinnan gravid blev journalisterna vilda. Det var inget mot när ryktet gick att det var dags för henne att föda på ett sjukhus i Oldham. Stan fylldes av reportrar som ockuperade sjukhuset. En del klädde ut sig till städare för att komma in.

Joy

Den 25 juli 1978 blev Lesley och John Brown äntligen föräldrar när deras dotter Louise föddes. Hon var en hälsosam liten bebis.

Med Louise skiftade debatten kring IVF. Hon var ju ingen Frankenbaby, utan en normal – och gullig – bebis.

Fyra år senare föddes hennes lillasyster, Natalie, också genom IVF. 1999 födde Natalie ett eget barn och blev därmed den första kvinnan som fötts genom IVF som fick ett eget barn (utan IVF).

Nu har över 10 miljoner barn fötts genom IVF. 10 miljoner människor som inte hade funnits annars och tjugo miljoner som inte fått bli föräldrar. Lilla Louise fick mellannamnet Joy och det var sannerligen träffande.

I Sverige föddes det första IVF-barnet 1982.

Frankenbabies – igen

Med åren glömdes skräckpropagandan och farhågorna bort. Istället för att glömma borde vi lära av att vi gång på gång upprepar samma sorts misstag. Istället hittar vi nya saker att komma med fantasifulla påståenden om.

Ofta orkar vi inte ens komma på nya metaforer. Några år efter genombrottet med CRISPR kunde man läsa: "CRISPR har väckt farhågor om att hänsynslösa forskare kommer att skapa "Frankenbabies".

Såklart finns det även nya framstående forskare som med säkerhet vet vad som kommer att hända: "Allt jag har lärt mig här säger att vi inte är redo att göra detta än," sa Nobelpristagaren i biologi David Baltimore om CRISPR och genredigering.

När vi läser kritik av något nytt bör vi minnas alla gånger tidigare kritik har träffat fel. Inte så att vi okritiskt ska svälja allt som är nytt, men vi kan spara farhågorna och problemen tills vi faktiskt ser vad som händer.

Det är inte bara för CRISPR och genredigering vi ser detta upprepas för: Skärmtid, sociala medier, AI, GMO och labbodlat kött (Frankenfood!). Bara för att nämna några. Om du, när du läser dessa exempel, tänker att "ja, men det där är ju dåligt", tänk då efter. Vet du det? Vet du det säkert?

Nobelpriset

Därför blev jag glad när jag såg Netflixfilmen Joy. Den följer hur Patrick Steptoe, Bob Edwards och Jean Purdy utvecklade IVF och belyser all den bisarra kritik de fick utstå.

2010 fick Bob Edwards Nobelpriset. Säkerligen hade han delat det med Steptoe och Purdy, om de inte hade gått bort tidigare.

"Hans insats representerar en milstolpe i den moderna medicinens utveckling", skriver Nobelförsamlingen i sin motivering.

Mathias Sundin
Arge optimisten