I månadssammanfattningen för mars skrev jag om att det för första gången dör färre än fem miljoner barn per år. En fantastisk nyhet, som det är svårt att glädja sig åt. Jag kommer inte förbi att nästan fem miljoner barn dör varje år. Fem miljoner!

Det är så ofattbart många. Att antalet döda barn har halverats under 2000-talet struntar min hjärna i.

Så är det ofta med positiva nyheter. De innehåller något djupt tragiskt. Mänsklighetens största framgångssaga, minskningen av extrem fattigdom, är en sådan.

Cirka 700 miljoner människor lever på under $2,15 per dag, gränsen för extrem fattigdom. 700 miljoner människor! Ofattbart många som varje dag är en kamp för.

Men antalet har minskat från cirka 1600 miljoner för 20 år sedan och över 1900 miljoner för 30 år sedan. 900 miljoner färre, på bara 20 år. Även i andel är minskningen dramatisk. Från drygt 34 procent för 30 år sedan, till 24 procent för 20 år sedan, till cirka 9 procent nu. För trettio år sedan levde var tredje människa i extrem fattigdom, nu är det färre än var tionde.

Och så stannar man där igen. Nästan var tionde människa lever i extrem fattigdom.

Världen är dålig och blir bättre

Som så ofta får vi vända oss till Hans Rosling för tips om hur vi ska hantera detta. I Factfulness skrev han:

"Tänk på världen som en för tidigt född bebis i en kuvös. Babyns hälsostatus är extremt dålig och hennes andning, hjärtfrekvens och andra viktiga tecken spåras ständigt så att förändringar till det bättre eller sämre snabbt kan ses. Efter en vecka mår hon mycket bättre. Enligt alla mått förbättras hon, men hon måste fortfarande stanna i kuvösen eftersom hennes hälsa fortfarande är kritisk. Är det rätt att säga att spädbarnets situation förbättras? Ja, absolut. Är det rätt att säga att det är dåligt? Ja, absolut."

Han beskriver situationen som både och.

"Det är både dåligt och bättre. Bättre och dåligt, samtidigt. Så måste vi tänka på världens nuvarande tillstånd."

Mathias Sundin
Arge optimisten