Kapitel 1:
Det har alltid gått utför

Tänker du ibland att världen håller på att gå under? Du är i utmärkt sällskap. Pessimismen har nämligen slagit klorna  i en lång rad inflytelserika tänkare genom århundradena.  Nu lever deras arv vidare i svarta rubriker, pushnotiser och virala meddelanden, en domedagsgospel för dygnets alla timmar. Låt oss lära känna några av de influencers  som ropade ”Himlen faller” långt före Lilla Kycklingen, liksom några samtida fatalister som förtjänar ett speciellt omnämnande.

Allt är elände

Evolutionen har slipat människan att tänka i värsta tänkbara termer – och det gjorde verkligen Hegesias. Den antika kyrenaiske filosofen banade väg för årtusenden av pessimister med sitt argument att varaktig lycka är omöjlig och att livet är en ständig kamp för att undvika smärta. Hegesias levererade rader som ”för den dåraktiga  människan är det lämpligt att leva, men för den vise är det en fråga om likgiltighet”, och skrev Död av svält, enligt uppgift den mest deprimerande bok som finns. Härskaren  Ptolemaios den store ville inte ha något med hans negativitet att göra och uteslöt Hegesias från undervisningen i Alexandria.

Så mycket lidande

Malthus teori är brännved för nutidens domedagsprofeter. Thomas Malthus, en engelsk nationalekonom och forskare, såg en ökande befolkning som oförenlig med ekonomisk tillväxt och välstånd. Det växande antalet människor skulle enligt hans synsätt förvisa mänskligheten till svält,  sjukdomar och krig eftersom efterfrågan på mat alltid skulle överstiga utbudet.

Lösningen, enligt Malthus? Avhållsamhet före äktenskapet, tvångssterilisering och straff av föräldrar som fick fler barn än de kunde försörja. När Malthus 1798 förutspådde  katastrof uppgick världens befolkning till 800 miljoner.  Till Malthus försvar hade han faktiskt rätt – då. Histori en hade till och med den tidpunkten bekräftat en stor del  av hans iakttagelser. Det var de oöverträffade mänskliga framstegen under de kommande 200 åren som skulle be visa att han hade fel. I skrivande stund är jordens befolk ning 7,8 miljarder, men Malthus domedagsskola fortsätter  ändå att rekrytera nya följare.

Åt helvete med teknologin

Runt 200 år före dagens ludditer gaddade ihop sig emot Elon Musk – SpaceX:s vd, Teslas grundare, och alltial lo-fenonem – krossade originalen textilmaskiner på den  engelska landsbygden. Den första maskinen slogs i spill ror 1811. Därefter var striden igång. De ilskna arbetarna  kallade sig ”ludditer” efter Neil Ludd, en lärling som sägs ha inlett maskinmassakern. (Ludd har förmodligen aldrig existerat, men blev likväl rörelsens mytiske ledare.)

Ludditerna var rädda att mekaniserade vävstolar skulle stjäla deras försörjning. Fabriker gick upp i rök, maskiner förstördes, skottlossning utbröt. Den brittiska regeringen svarade med att införa dödsstraff för “maskinslakt”. I efterhand var ludditernas största prestation att bli en synonym  för ”teknofob”.

Pessimisternas konung

Bland alla representanter för “glaset är halvtomt” är det få som kan mäta sig med Arthur Schopenhauer. Den tyske filosofen anses vara en av de mest framstående pessimisterna genom tiderna och hatade enligt uppgift både människor, folkmassor och livet i allmänhet.

I sitt berömda verk, Världen som vilja och föreställning,  publicerat 1818, myntade han frasen ”Vilja att leva”. Men  låt dig inte luras – det finns inget positivt med det. Fak tum är att viljan att existera gör oss alla olyckliga, hävdade  Schopenhauer: ”Med varje andetag avvärjer vi döden som  ständigt inkräktar på oss”. Om det var något roligt på gång  höll sig Schopenhauer borta.

Fader Apokalyps

Vilken typ av person tycker att hög dödlighet i slutändan  inte är så tokigt ändå? Grundaren av den apokalyptiska  miljörörelsen, förstås. År 1948 skrev ekologen och orni tologen William Vogt den framgångsrika boken Road to  survival där han lade fram det intellektuella ramverket för  ekologism, ideologin som skulle inspirera generationer att se tillvaron i nyansen nattsvart.

Vogt trodde att varje stycke mark, varje ekosystem, bara  räckte till att föda ett visst antal djur (ja, främst mänskliga  djur). Om den siffran översteg landets ”bärförmåga” var mänskligheten rökt.

När boken släpptes trodde Vogt att jordens gräns var nådd.

Alla försök – medicinska framsteg, uppfinningar – som kunde hjälpa människor att leva längre, eller få ut mer av marken, skulle bara döma fler till en framtida undergång.

Det var mot den bakgrunden som han applåderade den  höga dödligheten i Chile som en av dess ”största nationella tillgångar”. Och i ett annat kapitel med titeln ”Hotet från mediciner”, skrev Vogt: ”Välmenande folkhälsomyndigheter, som helt ignorerar problemet med hur miljoner latinamerikaner ska livnäras, har bidragit till att minska dödstalen.”

Vogt tog sitt eget liv 1968, övertygad om att hans idéer var  dömda att sjunka i glömska. Föga anade han att hans mot to – Cut back – skulle bli en grundpelare i den moderna  miljörörelsen. Skänk honom en tanke om du tror det är  bättre att släcka lampor under Earth Hour än att utforska  mer effektiva sätt att lysa upp världen.

Världsmästare i pessimism

Kalla honom en förkämpe för alla övre medelklasskvinnor  som lovar att inte skaffa barn för att ”rädda planeten”. David Benatar är en modern Schopenhauer, så pessimistisk  om mänsklighetens tillstånd att han skulle föredra ifall fortplantningen upphörde helt och hållet. Tidsskriften  New Yorker har kallat den 55-årige sydafrikanen ”värl dens mest pessimistiska filosof ” för hans osedvanliga förmåga att se det negativa i vardagen. Om vi inte är varma  är vi kalla, vi lider av sjukdomar, kramper, allergier, klåda,  frustration, irritation, sömnlöshet, utmattning, tristess,  otillfredsställelse (han kan fortsätta!).

Och Benatar har ett budskap till alla dem som insisterar på att berätta för World Happiness Report att livet är bra: ”Kvaliteten på mänskligt liv är, i motsats till vad många  tror, faktiskt ganska skrämmande”, skriver han i sin bok  The Human Predicament.

Hedersomnämnande:
Vadå njuta av livet?

Hur låter det när Benatars filosofi om livets nattsvarta natur praktiseras i verkligheten? Läs den svenska kritikerkårens sågning av Sigge Eklunds essäbok, Livets små  njutningar: Somna med hund och 46 andra upplevelser  som gör livet värt att leva. Under ett par intensiva veckor sensommaren 2020 slet indignerade recensenter podcastmiljonärens personliga observationer om vardagens  ljuspunkter i stycken. Twitter kokade med fördömanden: “Snälla säg att det är ett skämt!”. När stormen lagt sig åter stod en stilstudie i ohämmad pessimism.

“Ingen kan vara lycklig bara sådär”, morrade Aase Berg i  Borås Tidning. “För avslappning och njutning krävs framför allt pengar. Och när man någon gång ibland ändå upp lever ljusa ögonblick, så beror det mest på att man tillfälligt lyckas blunda för att samhället är skit”.

I boken fanns knappt en rad som inte fick kritikerkåren att se rött. Sigge Eklunds hyllning av lågintensiv lycka var enligt Christian Daun i Svenska Dagbladet en “skamlös  handbok för because I’m worth it-människor” och föreslog en motbok med titeln Livets små eländen: Somna  med rå-ångest och 46 andra upplevelser som gör livet miserabelt. Sydsvenskans recensent Elina Pahnke avfärdade verket som en “stor påfrestning”. Och vad är tjusningen  att sova med en hund förresten? Pahnke själv har allergi  och den strävhåriga gatuhunden i Spanien var allt annat än mysig.

Arbetets recensent Johannes Klenell sa sig verkligen vilja  ge boken en chans, gå rakt mot Twitter-drevet, men det  slutade till sist med en sågning för honom också: “Om nu  inte allt är ett skämt förstås. En drift med vår samtid serverad av en gravallvarlig clown”.

Herr Domedag

Under 60- och 70-talen avlöste miljölarmen varandra och ingen slog hårdare på trumman än Paul Ehrlich. Som undergångsprofet – eller ”ekologins arga lobbyist” som tidningen Life kallade honom – blev Ehrlich medias älskling.

Oavsett om han rasade om ”befolkningsbomben” eller  massvält så följde dystra rubriker.

I en artikel i Salt Lake Tribune från 1967 med titeln ”Redan försent” sa Ehrlich att den amerikanska befolkningen på  198 miljoner var för stor och att drastiska åtgärder krävdes  för att rädda världen. Likt Malthus och Vogt förutspådde han att den världsomspännande bristen på mat skulle utlösa den ”stora döden”. Hundratals miljoner människor, inklusive 65 miljoner amerikaner, skulle stryka med mellan 1980 och 1989.

Men lösningen för Ehrlich var inte att öka mattillgången  (”i praktiken helt omöjligt”). Även om skördarna i länder  som Indien och Pakistan nästan fördubblades under slutet  av 60-talet, gav Ehrlich och andra domedagsprofeter de  goda nyheterna tummen ned: ”Den gröna revolutionen  ... kommer att bli brun.” Istället förespråkade han att livsmedel skulle förses med steriliseringsmedel och att preventivmedel skulle göras “ofrivilliga”.

Hans budskap fick stor spridning. Bara på 70-talet bjöd  Johnny Carson in Ehrlich till The Tonight Show mer än  20 gånger.

”Jag gick dit och körde i princip en monolog”, mindes  Ehrlich i en intervju med tidningen Times. ”Jag pratade  fram till reklamfilmen och under pausen gav jag Johnny en fråga och sedan svarade jag på den fram till nästa reklamfilm”.

Då hade Ehrlich redan skrivit sitt manifest, bästsäljaren  The Population Bomb, som innehåller stycken som det här:

”Cancer är en okontrollerad multiplikation av celler; be folkningsexplosionen är en okontrollerad förökning av  människor. [. . .] Vi måste flytta fokus från behandling av symtomen till att skära ut cancern. Operationen kommer att kräva många till synes brutala och hjärtlösa beslut. Smärtan  kan vara intensiv. Men sjukdomen är så långt framskriden att endast med radikal kirurgi har patienten en chans att överleva”.

Trots 88 år fyllda är det full fart på Ehrlich där han är verksam vid Stanfordunversitetet. Och det samma gäller – kan man hävda – även hans alarmistiska prognoser som göder dagens domedagsrubriker. Så sent som hösten 2021  varnade han återigen i Nature om befolkningsexplosionen och klagade på att FN:s toppmöte om livsmedelssystem hade förbisett hans favoritämne. Återigen säger dock  verkligheten emot honom. Data visar att fler människor njuter av fler kalorier från ett större utbud av mat än nå gon annan gång i historien.

Gissa vem som vann vadet?

1980 accepterade Ehrlich ett vad på 1 000 dollar från sin  intellektuella fiende — ekonomen Julian L. Simon från Marylanduniversitetet. Stöpt i den futuristiska filosofin Cornucopia, som menar att tekniska lösningar kommer leda mänskligheten framåt, utmanade Simon Ehrlich att välja vilken naturresurs och vilket framtida datum som helst.

Om resurserna verkligen blev knappare när befolkningen växte borde priset stiga. Simon satsade naturligtvis på att det motsatta skulle hända. Parterna slöt ett terminskon trakt. Sedan väntade de som överenskommet i 10 år. Under det decenniet växte befolkningen med 800 miljoner  människor, den största ökningen i historien. New York Times döpte striden till ”The Doomster and the Boomster”.

Prestigen var stor och förolämpningarna haglade. Ehrlich,  som talade vid ett symposium för Earth Day, avfärdade med ett skratt Simons bok om mänsklig uppfinningsrikedom, The Ultimate Resource: ”Det enda vi aldrig kommer  att få slut på är imbeciller”.

Simon, som inte ville vara sämre, gav svar på tal ett par  kvarter bort där han höll tal inför en grupp frimarknads vänner. Han beskrev befolkningsökningen som ”en seger över döden” och hånade Ehrlich för att han ”beklagade att det finns så många människor som lever”.

Så vem vann vadet? De fem metaller som Ehrlich och hans  grupp hade valt sjönk i pris när de justerades för inflation.  Ehrlich skickade i all tysthet en check på 576 dollar till  Simon, som svarade med att höja satsningen till 20 000 dollar –  ett erbjudande som Ehrlich tackade nej till.

Tillfrågad i en intervju om han dragit några lärdomar, svarade han enligt Times: ”Absolut inte”.