Jag läste nyligen Steven Levys bok om iPoden, The Perfect Thing. Den kom ut 2006, vilket gör den till ett intressant tidsdokument. Den är skriven mitt i iPod-hypen och samtidigt innan iPhone och Spotify.

Såklart berättar den historien om den makalösa manicken som räddade Apple, gjorde Steve Jobs till en återvändande hjälte och vände upp och ner på musikindustrin. "Tusen låtar i fickan", var briljant marknadsföring och en liten revolution.

Men den berättade också om iPod-skräcken. Alla pessimistiska förutsägelser som förståsigpåare målade upp i kölvattnet från den lilla musikspelaren. Vi glömmer ju så snabbt sånt där, men mitt i det verkar det så verkligt, så farligt, så oroväckande.

Jag kollade upp hur det gick för pessimisternas spådomar.

Hörselskador

Kritiker menade att de ikoniska vita hörlurarna kunde pumpa ut ljud i farliga decibelnivåer och få en hel generation att förlora hörseln innan 30-årsdagen. Tidningarna berättade skräckhistorier om dånande ljud i öronen och permanent hörselnedsättning.

En omfattande analys av amerikanska tonåringars hörsel (NHANES 1988–2010) fann inga signifikanta långsiktiga förändringar i förekomsten av hörselnedsättning, trots att hörlursexponeringen ökat kraftigt under perioden. En stor norsk studie (HUNT, 1998–2018) kunde inte påvisa någon generell hörselförsämring kopplad till personliga musikspelare. Endast de som rapporterade att de lyssnade på mycket hög volym tenderade att ha något sämre hörsel (i genomsnitt ~1–2 dB sämre hörtröskel)​ medan måttlig användning inte verkade påverka hörseln.

Rån

Runt mitten av 2000-talet noterades en ökning i rån i USA och en del andra länder, och vissa pekade ut den explosionsartade spridningen av iPods som en möjlig orsak. Begreppet "iCrime wave" myntades för att beskriva hypotesen att fler iPods i omlopp ledde till fler rån. Forskarna bakom iCrime-studien betonade själva att sambandet mellan iPod-försäljning och brottsökningen är korrelativt och inte bevisar orsakssamband (vilket inte hindrade media att just göra den kopplingen.)

Efter en kort uppgång 2005 och 2006 fortsatte den långsiktiga trenden med minskande rån - och våldsbrott i USA. Kriminologer och analytiker har pekat på andra samtida faktorer som mer troliga förklaringar till brottsökningen. Till exempel har ökningar i våldsbrott kring 2006 attribuerats till en kombination av gängaktivitet, vapenanvändning, narkotikamarknader och minskad polisiär närvaro på vissa platser.

Död

När folk lyssnade på musik skulle de oftare skadade i trafiken. Här är slutsatserna mindre tydliga. Officiell statistik över trafikolyckor i USA har inte visat någon stor ökning av distraktionsrelaterade krascher under 2000-talets slut eller 2010-talets början (då ju smartphones slog igenom.) År 2015 identifierades 442 dödsolyckor där förarens mobilanvändning angavs som distraktion, knappt högre än 366 fall år 2010. I dessa fall var det sällan själva musiklyssnandet som var boven, utan att man skrev sms eller surfade på internet.

Det fanns emellertid statistik som stödde att fler fotgängare blev påkörda. År 2004/2005 inträffade 16 fall där en gångtrafikant med hörlurar blev påkörd. Vilket steg till 47 fall 2010/2011.

iPod-finger

Under 2005 dök artiklar upp i brittiska tidningar där kiropraktorer varnade för att överdrivet klickande på iPodens scrollhjul kunde ge liknande smärtor som “SMS-tumme”. ”iPod finger” målades upp som ett nytt teknologiskt hälsoproblem.

Det kom aldrig några rapporter om skador på grund av iPodens klickhjul. Mycket riktigt försvann uttrycket när pekskärmar tog över (varpå vi fick nya påståenden om ”iPhone-tumme” etc.).

Samma gamla visa

Ipoden-skräcken visade sig vara samma gamla visa vi berättat så många gånger förr. Fantasifulla problem som ibland är rent hittepå, ibland baserat på något verkligt men grovt överdrivet. Om du alltid lyssnar på väldigt hög musik och inte ser dig för i trafiken kan du skadas. Bara för att några beter sig så gör det inte till ett samhällsproblem.

Mitt problem är inte att vi uppmärksammar potentiella farhågor, utan att vi drar så långtgående slutsatser och målar upp dem som riktigt stora problem. Sedan när de flesta av problem inte ens materialiseras eller är mycket mindre än vi trodde, så går vi raskt vidare och gör samma misstag igen med nästa pryl eller teknik.

Det gör oss dummare, räddare och onödigt försiktiga.

Mathias Sundin
Arge optimisten