I en forskningsrapport som nyligt publicerades konstaterades det som kanske låter uppenbart: optimism driver och möjliggör koordinerat samarbete.
Det är egentligen inget konstigt med det och i en leksaksmodell blir saken tydligare. Är du optimistisk kring andra människors vilja att samarbeta är det mer logiskt att du också samarbetar. Det skapas ett ömsesidigt förtroende som förstärks varje gång förväntan om samarbete uppfylls.

Detta betyder också att pessimister inte samarbetar - eftersom de inte tror att andra ska göra det, så försöker de inte ens.

Pessimisten bryter sig på det viset lös ur gruppen och skapar en ensam värld utan förbättringsmöjligheter.

Kraften i att vara optimistisk och därmed förvänta sig gensvar hos andra är essentiell för utvecklingen av samhällen och civilisationer. Ett annat exempel på detta är de spelteoretiska turneringar som Robert Axelrod anordnade.

Fängelsedilemmat

Axelrod var intresserad av hur man bäst spelar det spel som kallas fångarnas dilemma - ett spel i vilket man kan välja att samarbeta eller "hoppa av" samarbetet.

Spelet är enkelt: du har begått ett brott tillsammans med en kumpan. Polisen tar er och sätter er i varsitt rum. Åklagaren träffar sedan er båda och ger er samma deal: om du berättar allt och din kumpan tiger så får han 10 års fängelse och du går fri
(och du får 5 poäng). Om du tiger och din kumpan skvallrar så får du 10 års fängelse och han går fri. Om ni båda tiger så får ni högst 6 månaders fängelse (och 3 poäng var). Om ni båda skvallrar får ni båda 5 års fängelse (eller 1 poäng var).

Det logiska här är att skvallra, och alltså "hoppa av" samarbete, eftersom det också är det logiska för den andre att göra - så när vi försöker förutsäga vad kumpanen kommer att göra så kommer vi att komma fram till att denne borde skvallra och så slutar det med att vi båda får 5 års fängelse, trots att vi i teorin hade kunnat få endast 6 månader.

Axelrod var intresserad av hur det här spelet skulle utvecklas om man spelade det om och om igen. Då blir det plötsligt möjligt att tiga. Viktigt i sammanhanget är dock att så länge spelet spelas ett på förhand givet antal gånger är det inte rationellt att göra något annat än att skvallra vid första omgången. Men Axelrod konstruerade en turnering av spelet som gav ett utrymme att sammarbeta då själv reglerna gick ut på att få så mycket poäng som möjligt

Så hur ser den bästa strategin egentligen ut i ett spel som fortsätter i flera omgångar? Är det att slumpmässigt tiga? Försöka förutsäga sannolikheten att den andra skvallrar? Axelrod bad ett antal olika personer att skapa strategier för dataspelsturneringen där de fick tävla mot varandra i fängelsedilemmat.

Vinnaren var ett program som hette Tit For Tat - detta program började med att samarbeta och gjorde sedan exakt vad motspelaren gjort i föregående runda. Men - och detta är en viktig poäng - programmet började med att samarbeta.

Tit For Tat var optimistiskt.

Hade programmet inte samarbetat, och motspelaren också börjat med att skvallra, skulle det med stor sannolikhet leda till ett spel med oavbrutet skvaller. En ond spiral av misstro.

I utökade studier lyckades ett annat program också bra - Tit For Two Tat - ett program som började med att samarbeta och sedan ändrade sitt beteende först efter det att motspelaren skvallrat två rundor i rad. Tit For Two Tats var alltså inte bara optimistisk utan även förlåtande. En intressant lektion för pessimisten.

I verkligheten då?

Även Tit For Two Tat kan förlora i de fall den spelar mot ett program som medvetet utnyttjar förlåtandet. Så hur sammanfattar man detta? Är samarbete en sorts magisk formel som alltid funkar? Kanske inte, men samarbete är ett sorts magiskt utgångsläge.

Om man drar allt till sin sin spets är alternativkostnaden att alltid skvallra hög när alternativet finns att alltid tiga. Det går alltså att tjäna mycket mer på att vara "snäll", i en värld av optimister. Kortsiktigt tänkande kan visserligen löna sig vid en omgång men riskerar att sluka hela framtiden, som det gör för pessimister.  

I ett realistiskt spel där du inte vet antalet omgångar, tjänar du alltså på att börja med att samarbeta, och att vara förlåtande. I djurlivet, liksom i den mänskliga interaktionen kan kostnaden att skapa en ond cirkel av icke-samarbete vara för stor. Det finns också en del studier som tyder på att "Tit For Tat" är den "strategi" som råder i interaktionen hos flera djurarter. Djur är också optimister!

Optimism som förnyar

Men Tit For Two Tat lär oss något mer. Förlåtelse är också optimistisk. Att tro att någon skall ändra sig, förändra sitt beteende och inte fortsätta att handla på ett sätt som gör oss besvikna eller skadar oss betyder att vi tror på ett brott i ett handlingsmönster - att mönstret kan förändras. Denna tro har förmodligen räddat oss många gånger.

Förlåtelse är optimistiskt på två nivåer: det bygger på en optimism om vår förmåga att förändras och vår vilja att förändras.

Det är i denna optimism som vi kan förnya oss själva som människor, och samarbete är helt beroende av att vi kan komma samman när vi splittrats som grupp.

Utan optimism, ingen civilisation. Så nästa gång du tvivlar på samarbete och optimism kan du luta dig mot att du har forskningen på din sida.

Text av: Nicklas Berlind Lundblad och Elina Tyskling.

Nicklas Berlind Lundblad är en av Warp News experter och före detta chef för samhällsplanering på Google. Han är fil dr i informatik, har en jur kand med en specialisering på IT-rätt och en fil kand i teoretisk filosofi. Nu är Nicklas global chef för techpolicy-teamet på Stripe.