Som optimist ställs man ofta inför ett intressant dilemma: resten av världen tror att världen blir sämre, och själv tror man att den blir bättre – bör man försöka övertyga alla andra om att det verkligen blir bättre? Eller är det så att vi utvecklats, biologiskt, så att vi ser de värsta möjligheterna och inte de bästa? Är det – enkelt uttryckt – värt det att försöka rekrytera optimister?

Ur ett rent egoistiskt perspektiv är svaret förmodligen ”nej”. Om vi tror att alla andra systematiskt underskattar framsteget så kan vi formulera allt från livsplaner till investeringsportföljer ovan på det antagandet och förmodligen ha ett rejält konkurrensövertag. Om alla andra underskattar hur det kommer att gå har optimisten ett fint läge för att investera och planera som alla andra saknar.

Å andra sidan är optimismen inkluderande – vi optimister tror att världen kan bli ännu litet bättre om pessimisterna släpper rinken och kommer in i spelet.

Pessimismen är en friktion i framsteget, en sorts tyngd som väger ned det mänskliga projektet. Intressant nog är det förmodligen så att uppsidan i att värva pessimister till optimismens sida är större än den uppsida man får av att bara investera på ett sådant sätt att man slår vad mot pessimismen.

Det här är ganska viktigt – det förklarar dels varför Warp finns som projekt, men också varför optimister är evangelister. Pessimister tror inte att någon annan kan förändras och därför missionerar man inte. Men optimismen är missionerande för att den tror att om fler människor så det positiva i tillvaron så skulle tillvaron bli ännu bättre.

Pessimisten tror inte det kan bli värre, optimisten tror att det bara kan bli bättre – bara människor justerar sina förväntningar.

Warp har redan satt avtryck härvidlag. Häromdagen såg jag en samling mestadels positiva nyheter på en av Sveriges största dagstidningar, och frågan om framtiden står högt på agendan i politiken. Politikens syn på optimismen är intressant – det handlar litet om hur man ser på framtiden.

Ur ett perspektiv gynnar det politiken att vara pessimistisk, att säga att allt håller på att gå åt fanders. Då behövs ju politikern! Men för att politikern skall behövas måste dystopin ha sprickor – små, små sprickor där politikern kan gripa in och förändra framtiden. Politikens naturliga tendens är därför pessimistisk, men med en liten, optimistisk udd.

En bättre värld är möjlig, vill politikern säga, men inte sannolik. Åtminstone om du inte röstar på parti X.

Optimistens evangelism hålls ofta emot henne. Dessa optimister som vill att alla skall bli mer positiva, se världen i ljusare dagrar, se fram mot framtiden - vilka är de att slå sådana dunster i människornas ögon? Det enda rimliga svaret på den frågan är en omvändning – vem är pessimisten att ta ifrån människan hennes hopp? Hennes handlingskraft?

Optimismen är inte deterministisk. Världen blir inte bättre per automatik, den blir bättre för att vi gör den bättre. Pessimismen, däremot, måste vara deterministisk eftersom den måste peka ut en entydig riktning nedåt. Pessimismen måste förkorta bort människan ur ekvationen.

Det är till sist därför som optimismen är en humanism, och pessimismen en antihumanism. Optimismen ställer människan i centrum och bygger på en tro på hennes förmåga. Pessimismen, däremot, vill bortse från människan och förpassa henne in i ett järnfast mönster som leder ned i avgrunden.

Och ju fler som tror att vi håller på att gå under, desto svagare blir kurvan mot en annan, mot en bättre, värld.

Det finns viktiga nyanser kvar att debattera för optimisten. Den konservative optimisten tror att förbättringen är långsam, den liberale att den kan åstadkommas i stora steg – men det är en ideologisk diskussion inom optimismen.

Pessimismen kan aldrig hålla upp en ideologi, eftersom den inte tror på människan.

Pessimismen är – när vi klär av den dess förmenta visdom – en nihilism.