Rymden är inte bara "där ute". Men de flesta människor, inklusive kungligheter som hertigen av Cambridge, tenderar att tro det.

I ett försök att ta itu med klimatfrågan kritiserade prins William nyligen entreprenörer – "miljardärer" – för att de utforskade rymden istället för att fokusera på de utmaningar som jorden brottas med.

"Vi behöver några av världens bästa hjärnor och sinnen fokuserade på att försöka laga den här planeten, inte försöka hitta nästa ställe att bo på", sa prinsen till BBC, vilket flera nyhetsmedier rapporterat om sedan dess.

Prins Williams oro angående jordens tillstånd är helt säkert äkta. Dessutom har hans far, prins Charles, sedan många år tillbaka varit engagerad i miljöfrågor. Troligtvis vill kungafamiljen i stort använda sin makt för att sätta press på klimatpolitiken. Detta är ett beundransvärt ställningstagande i sig med tanke på den räckvidd de har. Men uttalandet som sådant tyder på att utforska och forska i rymden är motsatsen till att ta hand om jorden och utveckla livet som vi känner det här.

Prinsen fortsatte att avslöja hur han personligen inte har något intresse av att åka upp i rymden och understryker hur irrelevant han ser de resor som genomförs av entreprenörer och innovatörer. Och ärligt talat är det inte så svårt att förstå var han kommer ifrån. Jag har kommit på mig själv att tänka liknande om dessa frågor.

Det verkar finnas tillräckligt mycket värt att upptäcka på jorden under en persons livstid. Varför ens bry sig om andra världar? Dessutom, för en som inte läst science fiction speciellt mycket eller engagerat sig i Star Trek är det en enkel uppgift att avfärda rymdentusiaster som några som fastnat i "pojkdrömmar". Speciellt när jargongen om farkoster, material och beräkningar blir för detaljorienterade för en lekman att hänga med i. Men här skulle jag hävda att fler av oss som inte tidigare har haft rymden som ett intresse, och än mindre rymdfärder, behöver reflektera vidare över vad som står på spel.

Faktum är att utforskning av rymden har visat sig vara värdefull i nästan alla aspekter av mänskligt liv när man tänker på det.

I grunden ger till exempel satelliter oss en överblick över livet på jorden, vilket är essentiellt, särskilt ur ett miljöperspektiv. Och så finns det hela skalan av olika former av experiment som utförs i rymden som hjälper till att driva innovation och forskning inom olika tekniska områden, inklusive hälso- och sjukvård. Lärdomar där ute hjälper oss här nere.

Ändå kommer naturligtvis vissa delar av rymdturistkonceptet inte i varje givet ögonblick att uppfylla kriterierna för ett fullfjädrat forskningsprogram i sig. Det finns naturligtvis en hel del rent och skärt nöje förknippat med dessa äventyr och resor.

Tanken på att lämna jorden, om så bara för ett ögonblick, är också fortfarande mycket av en existentiell händelse. Än mer tanken på att mänskligheten som helhet lämnar eller åtminstone planerar att lämna jorden i framtiden. Effekten av dessa frågor gör det möjligt att sluta resonera som om vi väljer rymden framför jorden bara genom att utforska och resa in i den.

Entreprenörer som Richard Branson och Elon Musk tänjer på gränserna för både mänsklig innovation och närvaro i rymden och det är kanske inte alltid ett så "snyggt" jobb. Som prinsen noterar är det också förknippat med användningen av både mänsklig (hjärn)energi och bränsleenergi, vilket har en inverkan på jorden. Att avfärda hela rymdäventyret som bara ett äventyr i dess mest vardagliga betydelse är dock kontraproduktivt och missar också helheten.

Jag har inget spännande svar på vad slutet på allt detta utomjordiska utforskande kommer att innebära i det långa loppet. Men jag ser ett behov av att fler "Tomas Tvivlaren" än rigida predikanter engagerar sig i debatten.

Hur långt skulle mänskligheten ha kommit i någon aspekt om nyfikenhet och innovation hade förbjudits och tyglats mer effektivt? Kreativitet och innovation måste få verka fritt för att lyckas. Förhoppningsvis kommer fler, inklusive prinsar, att bli mer öppna för detta i framtiden.