På 1964 års världsutställning i New York hölls en tävling där uppfinnare kunde vinna 50 dollar. En liten grabb vid namn Frank Walker tog bussen dit och släpade med sig en stor, tung, väska. Den hivade han upp på bordet framför en av domarna, David Nix.

Väskan innehöll ett jetpack. Nix lyfte på ögonbrynen och rätade på ryggen. Det här var intresserat.

"Jag antar att jag tröttnade på att vänta på att någon annan skulle göra en åt mig," sa Walker.

"Fungerar den?" frågade Nix.

"Um, ja, mestadels," svarade Walker och skruvade på sig. "Det enda är att den tekniskt sett inte... flyger."

"Men om den gjorde det, vad skulle dess syfte vara?" frågade Nix. "Hur skulle den göra världen till en bättre plats?"

"Allt är möjligt", sa Walker.

"Vad menar du?"

"Om jag såg ett barn med en jetpack flyga över mig, skulle jag tro att allt är möjligt. Jag skulle bli inspirerad. Gör inte det världen till en bättre plats?"

"Jag antar det," sa Nix, "Om den fungerade. Tyvärr gör den ju inte det. Och om den inte fungerar har den inget syfte alls."

Walker fick inga 50 dollar, men han fick något som skulle visa sig mer värdefullt, en pin. Med en sådan kom man in på Tomorrowland.

I detta Tomorrowland samlades drömmare och innovatörer för att tillsammans skapa en bättre framtid för mänskligheten. Deras ledare var David Nix.

En av deras uppfinningar var en AI Monitor. Den kunde förutspå risker i framtiden. För att få människorna att agera snabbare och lösa problemen som orsakade riskerna, började de sända ut varningar om farorna direkt till folk. Genom att skrämma dem skulle de vakna, trodde de. Effekten blev en helt annat än de förväntat sig.

"Hur tror du att folk reagerade på utsikten av förestående undergång?" frågade David Nix. "De slukade den med hull och hår! De fruktade inte sitt förfall, de paketerade om det. Det kunde avnjutas som spel, som TV-serier, böcker och filmer."

När Nix såg detta blev han cynisk och bestämde sig för att stänga tillträdet till Tomorrowland. Det var bättre att lämna resten av människorna åt sitt öde.

"I varje ögonblick finns möjligheten till en bättre framtid, men ni människor tror inte på det. Och eftersom ni inte tror på det kommer ni inte att göra det som är nödvändigt för att göra det till verklighet."

När drömmarna och innovatörerna lämnade mänskligheten åt sitt öde började AI Monitors domedagsklocka ticka ner mot noll. Snart var det slut. Med 100 procents sannolikhet.

Men så plötsligt ändras sannolikheten för domedagen. Från 100 procent till 99,9994 procent.

Någonstans där ute var det någon som inte accepterade den framtiden. Som menade att det var just tron på domedagen som ledde till domedagen. Det skapade ett litet hopp, som rubbade sannolikhetskalkylen.

Hoppet kom från en tonårstjej, Casey Newton. Hon har träffat en vuxen Frank Walker. Utkastad och bannlyst från Tomorrowland, där han ifrågasatte Nix, levde han ensam och bitter.

När han ser hur Newtons optimism rubbade domedagskalkylen, bestämde han sig för att ta sig in Tomorrowland och förstöra AI Monitor.

Det var såklart inget som David Nix tänkte tillåta dem att göra. Han hade bestämt sig för att låta mänskligheten gå under.

"Ni grubblar över denna fruktansvärda framtid, ni resignerar inför den av en anledning: Den framtiden inte kräver något av er idag. Ja, vi såg isberget på Titanic, men vi styrde mot det ändå, full fart framåt. Varför? För att ni vill sjunka. Ni gav upp."

Med hjälp av ett, nu fungerande, jetpack lyckades Walker och Newton besegra Nix och förstöra AI Monitor.

Men det var ju, emellertid, bara början.

"Det svåra är inte att riva och förstöra en maskin som säger till oss att jorden går under. Det svåra är att lista ut vad man ska bygga istället", sa Frank. "För det behöver vi er alla."

"Drömmare. Vi letar efter de som drömmer", fyllde Casey i och tar fram nya pins.

"Ge dem till de som inte har gett upp. De är framtiden."

1964 års världsutställning i New York var inte en officiell världsutställning. Ett land fick inte vara värd oftare än var tionde år och Seattle hade varit det bara två år tidigare. Men regler sågs i bästa fall som en rekommendation av New Yorks legendariske och hänsynslöse stadsplanerare, Robert Moses.

För att locka folk trots stämpeln som inofficiell vände sig Moses till en annan legend, Walt Disney. Genom succén Disneyland hade han bevisat att han kunde just det.

Till världsutställningen byggde framtidsoptimisten Walt Disney ett Progressland där en Carousel of Progress visade på vilken effekt (ha ha) elektrifieringen hade haft på välstånd och utveckling.

När världsutställningen slutade flyttade Carousel of Progress till Disneyland och Tomorrowland.

Men det var ett annat Tomorrowland som Frank Walker hade fått inträde till. Det finns bara i filmen med samma namn. Ni får ursäkta att jag spoilade handlingen, men filmen är nästan tio år gammal så jag tyckte det var okej. Tomorrowland är klart sevärd (finns på Disney+), men inte jättebra som film sett.

Budskapet är däremot mitt i prick. Det är de som drömmer vi behöver. Framtiden skapas av optimister. När du hittar dem. Ge dem en pin.

Mathias Sundin
Arge optimisten