Nyligen lyssnade jag på ett anförande av Johan Norberg. I vanlig ordning fick jag med mig en rejäl insikt. Denna krönika expanderar hans spaning, med Johans tillstånd.

Första januari, år 2000

Det är några timmar efter tolvslaget år 2000. Ett gigantiskt nyårsfirande har rullat över planeten och pågår fortfarande. Berusad på champagne och framtidstro lägger jag mig ner i en soffa och sluter ögonen.

Plötsligt spelas framtiden upp i mitt huvud. Det är inte en dröm, det är en framtidsvision. En fruktansvärd sådan.

Jag ser flygplan krascha in i två torn. Sedan invaderar trupper Afghanistan och Irak. Först ser det hoppfullt ut, en staty över Saddam Hussein rivs ner, men konflikten urartar och sprider sig.

I Asien sköljer en enorm tsunami in över flera länder och tiotusentals människor dör.

Återigen till New York. Denna gång är det konkurser på Wall Street, vilket kastar världen in i den djupaste finanskrisen sedan 1929.

Samtidigt som vi kämpar med att kravla oss upp ur den ekonomiska krisen, pulvriseras Haiti av en jordbävning och Syrien kastas in i ett blodigt inbördeskrig. Ur blodet i öknen reser sig en bestialisk terrororganisation, ISIS, som snabbt sprider terror i flera länder. Miljontals människor flyr terrorn och krigen.

Framtidsvisionen rusar vidare. Jag är helt utpumpad. Nu måste väl eländet lugna ner sig?

I Wuhan, Kina börjar ett virus sprida sig. På ett par månader tar det över världen, som reagerar med att stänga ner. Städerna är tomma och tysta som under en zombieapokalyps. Miljontals dör i den värsta pandemin på hundra år.

Jag vrider mig i soffan. Måste komma ur detta tillstånd, jag orkar inte mer.

Då rullar ryska tanks in i Ukraina. En av världens största matproducenter attackerar en annan av världens största matproducenter. För första gången sedan andra världskriget är ett stort industriellt krig i Europa ett faktum.

Jag kastar mig åt sidan, rullar ur soffan och slår i marken. Visionen försvinner.

En Mad Max-värld

Där sitter jag. Nyss rusig av framtidstro. Jag kravlar mig upp i soffan igen. Sätter mig i ena hörnet.

Kommer att tänka på Mad Max.

Det är så det kommer bli.

Med en sådan radda katastrofer under de kommande tjugo åren är det enda som måste vara kvar en post-apokalyptiskt ödemark, där var och en får slåss för sitt.

I en sån värld hade människor som Elon Musk inte startat elbilsföretag för att hjälpa mänskligheten. De hade kämpat för sin överlevnad. Förmodligen på ett coolt sätt, men ändå.

Men trots det lever vi inte i en Mad Max-värld

Då, år 2000, levde 1780 miljoner människor i extrem fattigdom. 23 år senare är det 659 miljoner, enligt Världsbankens senaste siffror från mars i år. 1121 miljoner människor har alltså lämnat extrem fattigdom sedan årsskiftet år 2000. Mellan 2000 och 2023 lämnade 132 000 personer extrem fattigdom varje dag.

År 2000 dog 10 miljoner barn under fem års ålder. 23 år senare har det halverats till 5 miljoner, enligt UNICEF. Över hundra miljoner fler barn har överlevt tack vare de senaste tjugo årens framsteg.

År 2000 var det 375 miljoner barn som inte fick gå i skola. Nu har det minskat till 257 miljoner, trots att jordens befolkning ökat med två miljarder människor (25 procent) under samma tidsperiod. Andelen barn som inte går i skola har halverats.

Vid nyår år 2000 fanns det ungefär 250 miljoner internetanvändare. Nu är 5,4 miljarder människor online. Då fanns 4 procent av jordens befolkning på internet, nu finns två tredjedelar där.

Jag skulle kunna fortsätta och lätt addera en mängd områden till, allt från minskat spill från oljetankers till hur vi globalt blivit rikare och ekonomiskt mer jämlika eller att morden i världen minskat med en femtedel. (Kolla in vår tagg Mänskliga framsteg för massa mer.) Men jag tror poängen har framkommit.

Inte en Star Trek-värld, men vi är på väg

Samtidigt som terrorism, naturkatastrofer, krig, finanskris och pandemi har perioden sedan nyårsafton år 2000 varit den bästa i mänsklighetens historia.

Trots dessa enorma framsteg går det inte att göra en lista över positiva händelser, på samma sätt som det går att göra en lista över de dåliga händelserna. Framstegen är inte enskilda stora händelser, de är miljontals små.

Det är svagheten med framstegen. De märks ju knappt. Särskilt inte jämfört med kriserna. Samtidigt är det styrkan. Framstegen är inte beroende av enskilda dramatiska händelser. De pågår varje dag. Miljarder människor som varje dag jobbar för att göra världen lite, lite bättre. Därför är den så urstark.

Många bäckar små blir snart till en stor å – och sett över tjugo år till en vilt forsade flod av framsteg.

Mathias Sundin
Arge optimisten

Missa inte Johan Norbergs senaste bok.

"With masterful command of statistics... a shattering refutation of the misanthropic Malthusians."
- Daily Mail