Under hösten kommer Anders Bolling skriva krönikor och andra texter hos Warp News. Bolling har 30 års erfarenhet av journalistik, varav ett drygt tjugotal av dessa år på Dagens Nyheter.

Han är också författare till två böcker, Miljardlyftet: Så förändras världen av ett växande Afrika(tillsammans med Erik Esbjörnsson) och Apokalypsens gosiga mörker: Världen ser inte längre ut som den gjorde men det vägrar vi att inse. Båda böckerna rekommenderas till den faktabaserade optimisten.

Mind the Shift

Numera är Anders Bolling frilansjournalist och driver bland annat podden Mind the Shift.

Vad kommer du skriva om som krönikör hos Warp News?

De psykologiska orsakerna bakom pessimism, svartsyn och oro. Varför optimism ses som mindre seriöst, och i vilken mån detta är kulturellt betingat. Mediernas roll i allt detta. Pardansen mellan medier och makthavare.

Jag vill också gärna berätta om underliggande positiva trender som aldrig når rubrikerna.

Förhoppningsvis gör jag även en eller annan samhällelig spaning in i en (ännu) bättre värld.

Din podcast, Mind the Shift, vad handlar den om? Vad tar du upp för ämnen? Vilka är de mest intressanta intervjuerna du gjort i den?

Den har ett brett anslag och tar upp diverse aspekter av mänskligt liv på den här planeten. Utgångspunkten är att det faktum att världen håller på att integreras för första gången i historien förändrar nästan allt.

Jag är svag för de esoteriska ämnena, de som ligger i gränslandet mellan andlighet och vetenskap. Där kan jag lyfta fram filosofen Bernardo Kastrup, neurokirurgen Eben Alexander och kardiologen Pim van Lommel, som alla säger mycket spännande saker om medvetandet och döden.

Men det finns också spänstiga intervjuer om politik och samhälle, som med migrationsforskaren Hein de Haas, tidigare utrikesministern och biträdande FN-chefen Jan Eliasson och ekonomerna Andreas Bergh och Branko Milanovic. Den senare är ett tungt namn i forskningen om ekonomiska klyftor.

När du lämnade DN skrev du året efteråt om att man från tidningen inte ville belysa de icke-alarmistiska sidorna av klimatförändringarna. Vad var det som hände?

Jag beskrev en specifik händelse. En hög chef hade fått i uppdrag att be mig sluta skriva blogginlägg om studier som inte bekräftade den alarmistiska klimatberättelsen, och han drog obetänksamt nog paralleller mellan tidningens klimatpolicy och dess policy gentemot förintelseförnekare. Det kändes deppigt. Men i grunden är problemet inte enskilda beslut eller händelser utan den allmänna andan att i alla lägen betona sådant som ger skäl att tala om en klimatkris och tona ner sådant som visar att problemet i många avseenden är högst hanterbart. Det är en hållning som för övrigt passar den klassiska nyhetsdramaturgin som hand i handske.

Du är mycket intresserad av klimatet och klimatförändringarna, hur kommer det sig?

Jag har varit vädernörd sedan barnsben. Det hänger intimt samman med ett stort tidigt intresse för kartor och för världen i stort. Jag tror jag var elva år när jag började föra bok över temperaturen på vår villatermometer tre gånger om dagen (jag slutade med det efter ett par år, tack och lov!). Jag har alltid plågat mina vänner med besserwisseri om olika missförstånd kring vädret. Några av dem tyckte att jag borde blivit meteorolog. Jag förstår dem, men jag har aldrig varit intresserad av fysiken och matematiken i det, utan bara av de mäktiga och egensinniga krafter i atmosfären som påverkar våra liv överallt på jorden. Jag är fascinerad över hur vi än i dag, med mångdubbelt kraftfullare datorer, knappt kan göra bättre prognoser än på 1970-talet.

Jag har skrivit hundratals artiklar om väder och klimat i DN och andra medier. Själva forskningen om den globala uppvärmningen började jag följa i slutet av 1990-talet, och sedan 20 år eller så följer jag minst någon gång i veckan hur temperatur, extremväder, polaris och andra parametrar utvecklas.

Tror du att mänskligheten kommer lösa problemet med klimatförändringarna?

Först och främst: Problemet måste naturligtvis tas på allvar, och det är i vilket fall som helst en gudi behaglig gärning att lämna 1800-talets råa och kortsiktiga energikällor och i stället möta vårt energibehov i samarbete med Gaia. Men mina kunskaper säger mig att det inte finns anledning till panik, och det är ganska arrogant av rika länder att försöka hindra fattiga länder från att ta sig ur akut fattigdom med hjälp av de fossila energikällor de har till sitt förfogande just nu.

Jag tror att läget kommer att vara radikalt annorlunda om ett par tre decennier, och det även utan drakoniska tvingande åtgärder. Nya, intelligentare sätt att utvinna energi kommer då att finnas eller skönjas. Solens strålar kommer att skördas många gånger effektivare. Några kilometer ner i jorden finns en outtömlig värmekälla, om vi bara utvecklar teknik för att smidigt och skonsamt utvinna den. Den som vill vara vågat visionär kan reflektera över den oändliga och konstanta energin på kvantnivån.

Jag ser framför mig hur klimatfrågan kommer att finnas högt på agendan i tio tjugo år till men att den sedan sjunker undan i takt med att 1) problemet visar sig vara mindre än i de värsta scenarierna, 2) vi fortsätter att vara ypperliga på att anpassa oss efter ändrade förutsättningar och 3) nya fossilfria energiformer börjar bli vardag. Det blir som en pyspunka. Vi kommer att ha tusen andra saker att tala om. Och när debattartiklar dyker upp som påminner om att den där gastkramande klimatskräcken i början av seklet visade sig vara omotiverad, kommer de flesta att rycka på axlarna.